måndag

En randig måndag. Glädjemorgon med bekanta ansikten. Röda skor. Kreativ verklighetsflykt med svart färg på röd vägg. Lunchdate med falaflar rullade av köttbullekungens dotter. Apatisk sladdkoppling i ett förvirrat kaos med för många händer. Tröttheten smög sig på, trött så trött. Paus till grey´s med värmeljus och söderte. Balsam för själen, läkande blad på burk, söt honung på spröda skorpor. Trevligt kvällsbesök i studion, men trött så trött. Guldbaggar delades ut, halvslutna ögon och huvudet vilandes på kudden i knät. Varm dusch efter en frusen dag.

(Jag duschade benen rödflammiga,
och grät kinderna mascararandiga)

spegelbarn

Jag har stirrat mig blind på min spegelbild så länge att jag inte längre ser hur jag ser ut.

Pratade med syster i telefon igår. Hon och en vän hade tittat på några av mina bilder då vännen hade sagt "din syster är en sån där jobbigt söt liten sak som kan få vem hon vill"
Va? Vem? Jag? skojar du?
Vilket skämt... va konstigt... inte jag inte... lilla opropotionerliga jag med min halvtaskiga vinterbleka hy, små ögon och svintohår. Pucko-jag som terapibakar och mer än gärna bjuder bort, för att sen gråta över att ingen bjuder tillbaka. Pucko-jag som går runt och städar undan efter andra och sen blir sur över att folk slutar ta reda på saker efter sig. Pucko-jag som gärna låser in mig på mitt rum, för att sen gnälla över att jag känner mig så ensam. Pucko-jag som inte bara kan släppa saker, utan ska överanalysera minsta lilla rörelse. Pucko-jag som gnäller på hur tråkigt allt är istället för att göra nåt åt saken.

Jag antar att det är ett tecken på att man faktiskt håller på att bli vuxen när man inte längre bryr sig så mycket om hur man ser ut, eller vad folk tycker och tänker om en.
Eller, det där var ju ren lögn. Det är klart att man bryr sig, men världen kanske inte längre kretsar kring det, rättare sagt.
Det finns fortfarande dagar när man vaknar upp och känner sig som vilken osäker 14-åring som helst, med finnar på hakan, flottigt hår och jeans som skär in i midjan. Man gör sitt bästa för att sminka bort osäkerheten och dölja att jeansen egentligen är en storlek för små.

Vissa dagar gråter man över att ingen kommer och knackar på ens dörr bara för att man bor på fel sida om väggen. Andra dagar skattar man sig lycklig över att ingen kommer och stör en och att man slipper allt oväsen...
Allt är relativt, och hur gammal man än blir och hur mycket erfarenheter man än gör, hur förståndigare man blir och hur bekvämare man blir med sig själv kommer alltid den där osäkra, ensamma 14-åringen bo under huden på en.

Man är så omedvetet medveten om sig själv, eller var det tvärt om?