Efter en fin helg i värmlands skogar, men springturer på spånade stigar, tupplurer på filten i gräset, timmar med näsan i boken och mamma-lagad mat är det klart att man gråter när man kommer hem till en tom lägenhet.
Nu känns det inte bra
ingenting känns bra
det känns snarare inte alls
och det skrämmer mig
likgiltigheten är alltid värst
det är då man säger saker som man egentligen inte menar och vet att man kommer ångra
det är då man tar snabba beslut utan att känna eller tänka efter ordentligt
känslan av att jag bara har mig själv att skylla
att det inte lönar sig att bry sig eller visa uppskattning och omtanke
för man får inget tillbaka
och det är mitt fel
för jag vill ha för mycket
men jag vill ju inte ha mer än vad jag ger
En önskan om att känslan ska ge med sig
att den sveps bort av varma vårvindar för att sen försvinna helt
en rädsla för att den ska växa
att våren får den att gro och bli större
ibland blir jag bara så ledsen...
men jag vet att allt går upp och ner
det är så det är
det är så det måste vara
och oftast blir det bättre bara jag får det ur mig
som nu...
