måndagslycka

En helg full av äventyr och fina människor
öl, snö och hål i plånboken
en kväll med flera ensamma tillsammans
musik från andra sidan atlanten
vi var svarta silhuetter i färgat motljus
varma händer på axlarna
som för att visa att jag inte längre var ensam
vi var ensamma tillsammans
snö upp till fotknölarna, en sprakande elledning

och två par fotspår till porten

trötta funderingar och fingrar genom håret
mjölken skummades i ultrarapid med darrande händer
svårt att hitta rätt knappar på kassaapparaten
lätt att hitta ord till de andra med kaffesump under naglarna

jag reder mig
jag klarar mig själv

...

Ännu ett läkarbesök.
Det slog mig nu att det är exakt ett år sen jag sökte hjälp för första gången.
Ett år... två städer... 12 månader... 5 olika läkare...
Det har förmodligen varit samma syndrom bakom alla olika symptom.... men ingen har kopplat ihop det riktigt.

Ett år av läkarbesök, flytter, hänvisningar, telefonnummer, återbesök... inte en enda remiss en enda gång. Inte en enda förklaring, bara massa luddiga kansken och tips om att jag kan kolla upp det på eniro eller google.

... och vad fick jag göra idag?
jo, ta ännu ett blodprov och få en ytterligare tid för ett återbesök.

Om jag inte får nåt vettigt svar eller en diagnos på tisdag vet jag inte vad jag ska göra riktigt.
Det är illa att önska att blodproven inte är som de ska,
men det är precis det jag gör.

nattmacka

Lycka just nu är att jobba på fiket.
Antingen kvällar i ensamhet eller helger med rätt folk.
Igår somnade jag på soffan halv åtta, och inatt kan jag inte sova alls.
Men det är väl som det brukar då, ingen ordning på allting.

Träffa människor, prata med folk.
Pyssla med kaffe, mackor och kakor.

Efter två timmar utan att sova har jag gett upp för stunden.
Just nu håller jag på att göra lite matlådor inför den kommande veckan. Tänkte att det kan vara lika bra medan man har lite tid och energi...

Det är mycket som snurrar i huvudet just nu.
Både bra och dåliga saker...
Men i veckan kommer jag förhoppningsvis få svar på många frågor, och resten är upp till mig.

fan, vad det skulle vara skönt att sova

bergochdalbana

på riktigt....
...jag fattar inte vad det är som händer, nånstans.

I flera dagar har jag varit helt borta.
Världen har varit grå, och hela mitt inre har bara varit ett svart hål. Vaknat med tårar i ögonen och en svidande känsla i magen. I flera dygn satt jag bara inne under min filt, trött så trött och helt oförmögen att gå ut, ville inte ens gå ut, ville inte prata eller träffa nån. Så matt, trött och nedstämd har jag aldrig varit förut, och det läskiga var att jag inte ens kunde se ett möjligt slut för det.
Igår trotsade jag detta, och trots hjärtklappning när jag låste dörren åkte jag in till söder och fikade och promenerade. Dagboksskrivande och kaffe, promenad och teinköp. De var en lättnad att få komma hem igen på eftermiddan, och jag kröp återigen ner under min filt.
Men sen framåt kvällen hände nåt... Helt plötsligt var det som att jag vaknade till liv igen, och att gå till jobbet morgonen efter kändes inte längre helt hopplöst. Skrivna konversationer, ännu ett bevis på att världen är liten, och en kopp vårdrömmar.

Idag har jag fått träffa nån som kan, som vet. Så ett telefonsamtal väntar och ytterligare läkarbesök, och det känns bra. Idag är jag helt matt i kroppen och huvudet, som om jag gråtit i flera dygn, eller sprungit ett maratonlopp utan ett enda vätskestopp.
Men framförallt känner jag mig glad igen. Jag har redan både hunnit gråta, skratta och prata idag... och jag vill skratta och prata mer.

jag fattar inte alls vad som hände...

men fan va skönt det är att känna sig som människa igen

here we go again

jag biter ihop och tar tag i det, en gång för alla.
En vecka utav besvärliga telefonsamtal, telefonköer, tidsbokningar, ombokningar och väntan väntar...
Om jag slipper bli bemött utav dessa gubbar som inte förstår, eller ens försöker förstå, så kanske det går vägen.
Jag ska ge mig fan på att ta tag i det nu medan jag faktiskt har tid. Nu när jag kan vara bort några timmar, dagar, utan att det gör så mycket, och utan att jag missar något.
För det är något som inte stämmer, så har det varit sen i höstas, och tydligen försvinner det inte utav sig själv. Att be om hjälp är svårt, speciellt när man inte fått det bemötandet tidigare som man hoppades på. Men jag gör ett nytt försök... ett sista försök?

Ute är det blött, grått och kallt.
Inne håller värmeljus, te och handen på hjärtat mig sällskap...

och tröttheten,

denna ständiga trötthet

självförtroende i flytande form

Det har varit en vecka med mig själv som enda sällskap.
Har haft ett behov av lugn och tysthet.
Något enstaka telefonsamtal, något litet hej på fiket och få sms.
Hållit mig undan på dagarna, ensam nere i pysselrummet, och läst mycket på kvällarna.

Igår tog jag igen det sociala jag missat under veckan, allt på en kväll.
Fest med få bekanta ansikten, och några nya bekantskaper.
Folk som känner folk och många rödhåriga i samma mellanstadiedisco-pyntade rum.
Vidare mot söder, ensam bland andra i kön, prata med främlingar, bjuda på cigg och tillslut ta sig in. Väl inne få syn på ett bekant ansikte och återförenas med något som var där och då.
För mycket alkohol och dans, men ett återfunnet stärkande lugn.
Hemstapplandes ensam för att falla ner i en mjuk säng.

Idag har jag promenerat vid långsjön, blivit rosig om kinderna och tittat på skridskoåkare. Kvällen har tillbringats i soffan under en filt, framför filmerna två, med mig själv som enda sällskap.