sommarblandning

hur kommer det sig att man ibland måste åka bort för att hitta hem?

Hur kommer det sig att man hela tiden söker efter trygghet, rutiner och tvåsamhet
och varför, varför slår rastlösheten till så fort man hittat det.

Är vissa människor rastlösa in i själen?

Hur kan en stad som ligger så långt bort, geografiskt och tidsmässigt, fortfarande kännas som hemma?

Jag klarar inte utav samtalen längre.
De får mig bara att må ännu sämre.
Hon lindar in mig i ord och hypoteser som bara förvirrar mig ännu mer.
Förminskar mig, får mig att känna mig dum.
Som att det är mitt eget fel hur jag känner mig, mår och beter mig.
Att ingenting utifrån kan påverka sånt
och att det är barnsligt att skylla på staden jag bor i
att det är den som kväver mig, bedövar mig.

Sommarens bästa dagar var de jag vandrade kullestensklädda gator upp och ner.
De dagar jag bara var ett med skogen, böckerna, cykeln, vattnet, solen.

rosor och ruiner

Ett beslut i sista minuten.
På tisdag åker jag till gotland
visby
hem?

Det pirrar lite i kroppen utav spänning
Första semestern på länge, första riktiga semestern i alla fall

Men jag är lite nervös
lite orolig över hur det kommer kännas
sist jag var där blev det konstigt
jag klev av färjan med känslan av att komma hem
fast jag bodde någon annan stans

vi får se
det ska bli skönt att få åka bort några dagar
kunna koppla av
och gå välbekanta gator upp och ner