med solen i ögonen

lycka

skulle vara

att få börja

fler dagar

på samma sätt

som denna

vårkänsla

helt plötsligt vimlar stan av människor med barnvagnar, nyförälskade hand i hand par, gravidmagar, mjukglass, solglasögon och uteserveringar.

det är då man liksom kommer på hur ensam man är själv.
att sitta hemma i mörkret på hösten ensam är helt okej
men att promenera vinterviken runt och ständigt möta dessa lyckliga människor är ren terror

(nej jag är inte bitter)

begreppet vårkänsla har fått en ny betydelse
det är bara ett annat ord för höstdepression

äggskal

ibland går jag runt som i en bubbla.
medveten av vad som händer runt om kring, men inte mottaglig
känner inget, tycker inget, tänker inget.

Folk får göra vad de vill med mig
jag slänger ur mig elaka ord
tanken på konsekvenser finns inte

ibland vill jag bara skrika åt dig
låt mig bara vara
ser du inte hur det kryper i skinnet när du är nära

ibland är jag så dum som förväntar mig så mycket utav människor
det finns en viss charm att ses sällan och bara utbyta artighetsfraser

alla behöver inte komma en på djupet
krypa in under huden

jag brukar vara snäll
ställa upp
säga värmande ord
men just nu har jag ett sånt behov av att bara vara sur, arg, säga elaka saker, spotta, sparka, slåss, såra er på djupet.... jag måste se om ni finns kvar ändå. Även om jag inte är glad, snäll och förstående.

Om jag faller,
tar ni emot mig?