nostalginatt

Jag gick igenom alla bilder jag tagit under året nu ikväll.
Med längtan i bröstet, gråten i halsen och en klump i magen.
Jag har gjort så mycket under året, varit på så många ställen, umgåtts med så mycket människor.
Det har varit ett märkligt år.
Tufft, lyckligt, roligt, bittert, slitsamt, hjärtskärande och allt därimellan... för att inte tala om onyktert.

Jag vill bara säga tack till alla er som jag fått umgås med och lära känna under året som gått. Några har jag fått andra och nya relationer till, några har jag kommit närmre och andra har jag glidit ifrån. Sen har vi de som alltid finns där, oavsett hur ofta, eller sällan, man hör av sig.
Ni sätter spår, ska ni veta. Oavsett vart jag tar vägen och hur många nya människor jag träffar är ni aldrig bortglömda. Ni sätter spår, djupa spår som rotar sig i både själ och hjärta.
Tack för det.
Jag tror inte riktigt ni inser hur mycket ni har gjort för mig under året som har gått.

Du fick mig att bli den jag alltid har velat vara.

Tack!

Stockholmsdrömmar

Idag slog det mig.
Jag vandrade götgatan upp, från skanstull mot gamla stan. En gata jag mer eller mindre bodde på i somras. En gata som då fylldes av tjejer i korta klänningar och killar med sneakers och pilotbrillor. En gata jag gick många dagar och många nätter, ofta med sällskap men sällan samma.
Vid götsgatsbacken myllrade det av liv, tjejerna har bytt ut sina korta klänningar mot minst lika korta kappor, och på många killars fötter är sneakersen fortfarande på. Nu visar de vilka de är genom valet av mössa och halsduk istället.

Idag slog det mig.

Jag är kär i Stockholm.

Jag älskar den här staden.
Jag ser fram emot att få flytta tillbaka.

Här vill jag bo.

Trots kylan ute, som mer påminner om den novemberkyla man kände som barn, var jag ute och vandrade runt på stan flera timmar. Först ensam, på de gator jag känner till bäst. Sen, efter en kopp te och tankar om livet, med trevligt sällskap, på de gator jag aldrig gått förut.

Det är något med staden som lugnar mig, det är något med staden som ger mig energi.
Man är alltid på väg, det finns alltid saker att göra, folk att träffa. Man är någon och man har några. Sen är det charmen att bara vara en i mängden. Man kan se utan att synas. Man kan betrakta utan att bli iaktagen. Vart man än tar vägen fylls man av en sån inspiration, sån vilja att göra något, åka nånstans, träffa någon, skapa något, upptäcka nya saker.

Imorn är det dags att slå knut på Stockholmsmyllret och Gamlebylugnet och göra det till något mer sammanfogat, något mer enhetligt.

Fika på Panorama, prata ikapp de utebilvna promenaderna och blicka ner på de ständigt jäktande storstadsmänniskorna...

va märkligt

Juldagar i Bagarmossen

Man blir trött av att fira jul.
Flera dagar med familjen och farmor i vårt lilla radhus sätter sina spår, speciellt när man har mycket ljus tända. Då blir huset så varmt och man kan knappt andas.
Idag resulterade det i en väldigt trött Linnea som fick trötthetsdippar och skrattattacker om vartannat, hela dagen igenom, trots åtskilliga promenader.

Annars har julen varit trevlig hittills, mycket mys, promenader, mat och en stirrig farmor som bara pratar hela tiden och som ingen orkar lyssna på. Men det hör lixom till, och vi har vant oss.

allrakäraste syster

Tog tåget imorse, tåget från det som var då, hit till det som är nu.

Idag var det jag och mamma, har sovit på soffan, kroppen och sinnet är trött.
Imorn ska det fikas och ut i julkaoset här i storstan. Sen kommer resten av familjen hem. Söta lilla pappa, och allrakäraste syster.
Vi ska baka, pyssla och pilla. Dricka lite te också kanske, nu är du lärt dig det. Bara umgås och mysa. Vara kulturella, gå på museum, gå på bio och promenera. Gå runt i ett julpyntat bagis som krymper för var gång man kommer hem.
Det ska bli skönt med paus, det behövs.

Å, kom hem nu! Jag vill inte vänta tills imorgon.

lite avundsjuk

Nu är det jullov.

Många har redan önskat klassen god jul och lämnat den lilla byn i småland. Rest hem till familj och vänner, något som många längtat sig trasiga efter i flera veckor nu.
Många utav er har lämnat det trygga livet så nyligen, några först i höst, andra för några år sen. Jag vet precis hur ni känner det, hur mycket ni saknar allt och alla och hur kluvna ni känner er till att helt plötligt ha två liv. Ett liv hemma med alla de vänner ni kännt så länge, och ett liv här. Ett intesivt liv med alla oss nya. Oss som ni träffade för fyra månader sen, men som ni tror er kännt så mycket längre, om inte för alltid.

Jag vet precis hur ni känner det, för jag har också varit där, flera gånger om. Varav första gången för väldigt länge sedan.
Skillnaden är att jag haft det på det sättet så pass länge att vänner kommit och gått, växt om varandra och gått vilse på vägen. Vi har tappat bort varandra och fallit i glömska.
Jag vet precis hur ni känner det, och jag är lite avundsjuka på er.

Det jag har hemma är familjen, det viktigaste av allt såklart, men jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk på er. Avundsjuk för att ni har så mycket annat på andra platser.
Ni saknar främst era vänner när ni är här... ni saknar era vänner hemifrån. Människorna och staden som fortfarande är hemma och trygghet för er.
Jag saknar er när jag är borta, ni är mina vänner hemifrån. Det här är hemma och trygghet för mig, för det här är mitt eget. Vart jag än tar vägen är där jag är just nu alltid viktigast. Ni är här, och ni är nu.
Jag tror inte ni inser hur upp och nervänt det kan kännas, när ni säger att ni längtar hem och saknar de där hemifrån. Självklart förstår jag vad ni menar, och ibland kan jag känna samma sak...

Även om Stockholm kommer sprida både ljus och glädje kommer jag att sakna er nåt så otroligt.

För för mig är ni hemma, för mig är ni hemifrån.

julfest

Jag flydde fältet idag.
Så opepp på allt och alla. Behövde andas. Mönstrade klänningar, röda skor och kaffe latte. Skriva dagbok, tid för mig själv. Trots pausen var det fortfarande grus i kroppen när jag återvände. Efter ris med smör och skrivuppgift försvann det dock.
Dans och fest på skolan. En av de första dit, strax efter åtta på kvällen. Glögg och musik.
Dans, dans, dans.
En av de sista hem, fem på morgonen.
Kropp och själ fick ro, fick känna kärlek och lycka.

Jag älskar att hitta folk jag tappat bort,
och glömma folk jag fastnat för.

Jag dansade in mina nya röda skor och min julklänning.
Vinet smakade glögg och skolan doftade pepparkaka.
Jag hade glömt hur du luktar, men nu minns jag igen.
Jag har saknat, jag har fastnat.
Det ska bli skönt med lov, behöver komma bort, behöver se annat, annars kommer det gå så snett.

Men bara så ni vet, jag har aldrig kännt mig så nära så många förut... och jag har aldrig kännt så många nära mig förut...
men ibland blir det lite farligt

redigeringshelg

Tre dagar, alla troligtvis någolunda lika, första dagen avklarad

Förmiddagspromenad i regnet, grötfrukost i lugn och ro... tid att andas, plocka och pilla. Ner till skolan, sitta med, titta på, hjälpa till, dricka te, prata, skratta.
Redigeringsdags, titta, strukturera, leta, lyssna, hitta, sortera, leta, paus, mera te, titta till de i studion, mörkblå väggar, tapeter, frigolitbokstäver, de får arbeta med hjärtat, med händerna.
Åter till aviden, strukturera, sortera, stel i ryggen, i nacken, prata med syster, fundera, leta, ensam kvar på skolan, lugn och ro, kreativ tystnad, stillsamt, leta, sortera, trött i ögonen, seg i huvudet, stel i ryggen.
Hem till elevhemmet, halvfulla vänner, konstig stämning, krystat, fortfarande upp i jobbvarvet, kollision, hög musik, lugn i själen, prata lite, misslyckad halvfylla, inget jag missade.
In på rummet, plocka, pilla, andas, höra av sig, skriva, läsa, tvätta av sig dagens tankedamm.

Tre dagar, alla troligtvis någolunda lika, första dagen avklarad

parasiter

Hur kan vissa människor ha den förmågan att suga ur all energi ur en, bara genom att göra ingenting?
De sitter där och bara stirrar och säger inte ett ord. De svarar knappt på tilltal och man undrar om de ens hör det man säger. Så totalt likgiltiga, med livlösa blickar. Som att det vi gör är bland det tråkigaste de vet...
Ni får gärna tycka det, men ge fan i att ta min energi, entusiasm och lycka! Ge fan i att få mig att känna den där likgiltigheten och meningslösheten.
Jag är här av en anledning, för att jag vill det, för att jag älskar det jag gör och för att jag vill lära mig mer. Ta inte det ifrån mig!

Ilskan och frustrationen får inget utlopp. Man är så arg och frustrerad att man får gå runt och bita sig i tungan hela dagarna för att inte säga något dumt, eller få ett utbrott...
Istället omvandlas de där känslorna till tårar och skakningar senare på kvällen, och det har en förmåga att gå ut över de man håller av allra mest. De som verkligen inte ska behöva stå ut med en arg, frustrerad och trasig liten människa.

Men det håller inte i längden det heller. Jag bara väntar på den där droppen som ska få bägaren att rinna över, det där lilla som ska få mig att explodera totalt... För jag vet, kommer jag inte få bli arg snart kommer det återigen sluta med ett besök av någon jag inte vill veta av. Någon jag trodde mig ha övervunnit, men som vägrar lämna mig ifred... och jag vill inte det, vill inte, vill inte, vill inte det.

Som tur är har man de där man håller av lite extra. Någon som stryker en lite på ryggen och räddar ens dag helt och hållet. Någon man kan prata av sig med, någon att gå och krama, och bara röra lite vid. Några som förstår, berättar och lyssnar.

Ni betyder mer för mig än ni anar.

första advent

Långa promenader, prat om livet och kärlek över en kopp te, förberedelser inför morgondagen, glögg, nejlikor och apelsiner, goda vänner, muffins, julpynt, kvällspromenad i dimman.
Tårögd hela dagen, några svämmade över och rullade nerför kinderna...

Det har varit en konstig dag idag,

dystra vindar drog in över byn och påverkade oss alla.

rökrutan alldeles utanför

Kvart över två en fredagsnatt. Rökande fotoelever utanför fönstret, småpratandes, storpratandes.
En känsla man trodde man tappat. Jag strålar igen. Allt som behövdes var ett nytt ansikte, ett leende och ett hus på landet. Kameran var med, katter på bordet och en len kind mot handen. Ett lugn, någon som pratar, någon som lyssnar, någon som vill lyssna. Lyckan i att få berätta, att någon vill berätta.

Nya människor, flyktiga möten och långvariga bekantskaper.

snöstjärnor i håret

Det är så märkligt hur gamla saker kan spöka så ibland. Hur något som är dåtid, och mer eller mindre bortglömt kan tränga sig upp till ytan igen, och påverka en så.
Jag undrar om det har att göra med att jag inte varit ensam på så många jular. Att man automatiskt letar efter någon att hålla i handen. Och när man inte hittar nån så börjar man längta och sakna, och alla bortglömda tankar och känslor var visst inte så nergrävda som man trodde...
Det blir en slags nostalgisk längtan.

Hur kommer det sig att man kan känna sig så avtrubbad och avslagen efter en så lång tid av värme och lycka?
Det vände så drastiskt. En dag var det bara så svårt att ta sig upp ur sängen, och så lätt att gå och lägga sig tidigt...
Jag promenerar helst själv och undviker nyfikna blickar på morgonen. Jag tycker inte om när det blir såhär, det värsta är att det syns så tydigt på mig... och jag vet om det.

Men oroa er inte.
Imorgon ska vi iväg och filma och stillbildskameran ska med också, så glädjen kanske väcks till liv igen.
Ymnigt snöfall på en gård mitt i skogen. Små, lena kaniner och en lurvig hund. Lycka i ögonen, och snöstjärnor i håret.

Det blir snart bra igen.

hoppsan

Har undrat så varför ingen skrivit något om mina inlägg, men det fick sin förklaring idag.
Bloggen var ju inställd på att bara kunna ta emot kommentarer från registrerade användare.... ack så dumt det kan bli.

Den inställningen är hur som helst borttagen nu, så det är bara att kommentera på!



Idag har jag bakat banankaka, så hela korridoren luktar gott.
Har ingen bild att bjuda på dock, så det får bli en ifrån gårdagens pepparkaksdoftande bakning

hur gick det till?

Det är tre månader sen jag lämnade ett sommarvarmt Stockholm för den småländska landsbygden.
Det är 14 veckor sen jag satt på tåget mot Linköping och grät när jag för första gången hörde Lars Winnerbäck och Miss Li sjunga "om du lämnar mig nu"
Det är 98 dagar sen jag kom hit som en trasig, bitter och bortkastad liten själ med en alldeles för stor och tung resväska. (En grön en dessutom)

Ibland känns det som att jag kom hit igår...

Ibland känns det som att jag alltid har varit här.

Jag var så kall ibörjan, gömd under ett skal. Så rädd för att bli lämnad och sårad igen... och det höll i sig ganska länge.

Sen åkte vi till Danmark, och jag tror det var där något hände.

Det var kanske där allt lossnade, där skalet sprack...
Dagarna flöt på, fördomarna och de förutfattade meningarna visade sig, som tur är, vara helt fel.

Ibland är man ju så dum, men vad kan man göra?
Man är ju inte mer än mänsklig

Lycka är att bygga studio till klockan tre på natten en lördag

att dricka rödvin inne på rummet med trevligt sällskap

att baka till och med goda vänner

att få håret klippt inne i någons badrum
att få sällskap på kvällspromenaderna
att ha dans på rummet en sändningstorsdag
att inte vilja sova för man har så trevligt
att trycka tröjor åt eller med någon
att få och skriva små lappar till varandra
att åka på utfykt med folk man tycker så mycket om om

Listan kan göras så oändligt lång, och självklart handlar det minst lika mycket om vem och vilka man gör dessa saker med...

Hade jag inte hittat er hade jag gått under

porträtt

Lycka är att bo på samma elevhem som begåvade fotoelever

tack

Allt som behövdes var en liten tanke, en liten hälsning.
Några få rader skrivna mitt i novembernatten ändrade min uppfattning om dig helt.
Jag är glad att du tog dig tid att skriva, jag är glad att du vågade, och att du var såpass ärlig.

Det var nog det som behövdes för att kunna släppa allt helt...
på riktigt

Jag är inte arg, det har jag inte varit på länge, men nu har även den där olustighetskänslan släppt.

De där "om" och "men" är som bortbåsta.

tack för omtanken

Lycka

För första gången på många år är jag lycklig.

Ren och skär lycka, rakt igenom.

Jag har hittat rätt, jag har hittat folk jag tycker om och folk har hittat mig.

Jag trivs nåt så oerhört, även om jag saknar er andra rejält.

Helgen tillbringade jag med familjen i Sthlm, och nästa helg bär det av ner till Mönsterås och den obilgatoriska hösträffsningen av löv, Gabriel och Timmernabben-besök, fika i Oskarshamn och te och rostade mackor.

Mönsterås är höst för mig.

frost på marken...

.. men värme i hjärtat

Denna ständig fråga om man hittat rätt... o jag vet fortfarande inte.

Dessa dagar har varit de roligaste på länge. Jag får bygga scenografi, såga, måla, klippa och klistra. Jag älskar varje sekund utav det.. eller, ja nästan i alla fall.

Istället för en koncentrerad jättekärlek går jag runt och är kollektivt klasskär. Min tvivel och besvikelse har gått över och förvanlats till förundran och förhoppningar. Vi är så olika, men ändå så lika... och det var länge sen jag kände mig så nära så många på en och samma gång.

För första gången på länge mår jag bra.

Idag har jag varit i skolan från 9-23... och jag ska dit vid 8 imornbitti igen. Jag borde sova på en gång, men jag kände att jag behövde varva ner lite och sätta mina känslor på pränt.
Som det känns nu skulle jag kunna bo i skolan, vilket jag lär göra de kommande tre dagarna, men det gör ingenting för det jag gör nu är så himla roligt.
Man får hoppas att det kommer se lika bra ut som det är tänkt sen bara, annars är det ju lite illa...

Jag saknar er!
Er uppe i de nordligare delarna av sverige, er i storstaden, er i Malmö, dig i Bryssel...
Och alla er andra som hamnat på villovägar.

Jag saknar er, tänker på er och längtar efter er.

Det är frost på marken, men varmt i hjärtat

sammanträffande?

Ibland undar man om det verkligen finns nåt som heter sammanträffande, eller om allt vi gör här i livet är delvis förutspått...

Jag har bott och pluggat i tre städer hittills, om man räknar bort den storstad jag föddes och växte upp i.
Trots att dessa städer skiljer sig markant åt, både i geografiskt läge och storlek, har de haft en sak gemensamt.
När man kommer med färjan från Nynäshamn över till Visby är det två byggnader man ser redan när man anar konturerna av staden. Kyrkan, och vattentornet... Vilket kanske inte är så konstigt.
När man kommer med bussen från Luleå mot Haparanda är det exakt samma sak. Det är extra tydligt om det är mörkt ute, för just kyrkan och vattentornet är upplysta. Och i Haparanda är det mörkt ganska ofta...
Det slog mig härmveckan, efter mitt omtumlande stockholmsbesök, att det även är samma sak här i Gamleby. När man åker med kustpilen över det platta landskapet och börjar närma sig byn är det två byggnader man ser långt innan de andra; kyrkan och vattentornet..

Det är 126,6 mil mellan Gamleby och Haparanda..

Visby har 25´000 invånare
Haparanda kommun har 10´000 invånare
Gamleby har 3´000 invånare

... och vart jag än tar vägen längtar jag tillbaka till det förgående...

höstlöv

oktober

Vi bakade bort våra bekymmer och bjöd klassen på kanelbullar.



Det blev inget stockholm i helgen, ingen var hemma o få hade tid för mig. Jag tänkte stanna kvar i skogen o vara lite produktiv, men här är det alkoholens lagar som styr, så vi får se hur det blir...


Vips var det höst... Löven ändrar färg från dag till dag och lägger sig som ett värmande täcke över gräset. Samma gräs jag nyss gick barfota på.

Mörkret kryper sig på, från alla hörn och kanter, snart är det beckmörkt när man vaknar. Och jag är alldeles ensam...
Igår var jag trasig, begagnad och bitter. Saknade allt och alla och krymte nåt avsevärt. Skogen är mörk och jag bor på en ungdomsgård där man super tills man däckar eller spyr.

Jag känner mig så använd och bortkastad... och jag saknar, saknar så det gör ont.

magknip...

.. fjärilarna har frusit.


Det är märkligt hur man kan bli berörd.. som när nån man aldrig träffat förvinner. Någon om ändå på ett underligt sätt varit med i händelser som påverkat saker som rör en själv...
Jag träffade dig aldrig och jag vet inte vem du är egentligen, ändå så grät jag när jag fick höra det. Kanske för att jag mest tänker på mina nära, de som kände dig, och på hur jobbigt de måste ha det nu...
..och så är man för långt bort för att kunna hjälpa och stötta dem.
Men som tur är har de varandra.

Man känner sig så liten och obetydlig

så medveten om att allt kan ändras på en liten sekund, ett ögonblick...

Mina tankar finns hos er där uppe som saknar...

Nattkreativitet

Trots att jag inte är en nattmänniska, trots att jag tycker om att gå upp tidigt på morgonen finns det vissa kvällar då kreativiteten bara flödar. Världen utanför sover, det är bara jag, musiken, mina tankar funderingar o idéer och min kopp te såklart.
Imorn ska vi ha en liten idé på ett programförslag klart. Äntligen får jag sitta och fundera ut sånt jag kom hit för att göra...

Annars är jag mest förkyld och håller på att hosta sönder både lektionerna och sömnen.

Kaffe har åter blivit en vana, men nu med laktosfri mjölk. Sen jag kom hit har jag blivit laktoskänslig, underligt... Jag saknar minerva-kaffet lite dock, trots den smått brända eftersmaken ;)

Klockan är kvart över midnatt och jag lyssnar på Nick Drake... Det är så skoj att bo ihop med folk man kan låna musik och film av, och som kan komma med tips och förslag på vad man kanske skulle tycka om...

Jag har gått och blivit grå imonbords... det finns inga fjärilar kvar längre, och det känns så tomt och konstigt. Jag tror jag måste vara lite kär eller förälskad för att funka ordentligt... Måste hitta nån eller något att kunna lägga ner lite känslor på.. funderar på om man kanske ska bli lite ewan-kär igen, bara för att. Annars ligger ju Sverrir bra till, med bästa sändningstid två måndagar framöver...

Imorn börjar vi nio, men jag vill inte gå och lägga mig, inte än...
Orden börjar ta form och jag vill inte döva den känslan. Jag skulle ändå inte kunna sova om jag försökte... jag sover så dåligt här, drömmer mardrömmar och vaknar titt som tätt.
Du, håll om mig.. bara en liten stund

Gamleby

Så packade jag väskan än en gång och gav mig av...

Nu sitter jag i skogen, ute på landet nära en av östersjöns vikar och undrar hur i hela friden jag kom hit. I ena sekunden var jag i sthlm o drack mängder med vin på kvällarna och åt chips och äpplen på dagarna. Nu sitter jag här och går i skolan på dagarna och lagar ordentlig mat på kvällarna, jag fattar inte hur det gick till...

Ute börjar kvällarna bli kyliga, och det är blött i gräset utav nattfrosten när jag går upp. Hösten börjar smyga sig på... det kommer bli en ensam höst. En mörk och dyster höst...
Den första hösten på 5 år som jag inte har någon att kura ihop mig med under en filt och mysa med när vindarna viner utanför fönstret.
Den första hösten på 5 år som jag inte är kär...

Det känns riktigt underligt.

Annars ha skolan börjat dra igång lite mer nu. Folket i klassen är roliga, snälla, hysteriska, jobbiga, och vissa har jag fortfarande inte listat ut. Det känns lite läskigt att veta att de 31 personerna är de jag kommer umgås med i ett års tid nu, de och bara de... mer eller mindre. Isolerad på en öde ö, nästintill...

Nästa helg ska jag åka upp till sthlm. Behöver lite miljöombyte och träffa alla de där som det gjorde så ont att lämna...

Jag är så jobbig... så nostalgisk och har så svårt att gå vidare. Trots att tiden i Haparanda var så deprimerande och kaosartad längtar jag tillbaka så det gör ont...

Märkligt att det känns mörkare och dystrare i smålands vackra skogar än uppe i den becksvarta kalla norrländska vildmarken.

sommarvärme

du hade rätt, jag är en trasig människa

så bra folk runt om mig, jag vill inte åka

panikångesten har återvänt

Jag är rädd för vad folk tycker, det gör ont om de inte vill veta av mig

jag bryr mig för mycket ibland

om folk jag knappt känner

jag förstår ingenting...

hur gick det till?

satans panikångest, försvinn

jag vill inte veta av dig

hel

Idag känner jag mig hel, glad och lugn.

trygg

varm

jag har till och med kunnat lyssna på teitur och damien rice

då är det bra

då är det jättebra

fylleblogg

Nån gång måste man ju blogga lite berusad oxå, o ikväll är det dags för det.

Har tillbringat kvällen med fermelin från mässan o en flaska vin ute på djurgården, hur trevligt som helst. Det är lustigt det där att man kan trivas så bra med vissa människor, att det känns så avsappnat o naturligt fastän man inte sett de på två år ungefär.

För övrigt har jag hört att Linda ska gifta sig o att Ankan blivit farbror!! Grattis till er båda! =)

Jag drömmer om de jag glömt o saknar er så det gör ont!!!!

Mjölkchoklad is the shit klockan halv två en tisdagnatt.

Snälla glöm inte bort mig, det är min största rädsla.

Puss

på väg

Om 17 dagar lämnar jag Stockholm för en liten håla nere i småland vid västervik.
Hela sommaren har jag sett fram emot att få komma iväg, få börja om på nytt och träffa nya människor, folk med samma intressen.
Men nu, när det snart är dags vill jag verkligen inte åka.
Jag börjar trivas så bra i Stockholm, jag har lärt mig att hitta någolunda bra, lärt känna härliga människor och fått vänner jag letat efter i flera år.
Denna ständiga längtan och saknad jag känt, efter något annat och något eget har börjat stilla sig. Jag har redan börjat hitta det jag letat efter, här, det har varit mitt framför näsan hela tiden. I den stad jag en gång växte upp i, men valde att lämna för möjligheten att få göra film. Nu gör jag samma sak igen, men den här gången gör det rikigt ont att flytta.

det känns som att jag lever i en kappsäck, ständigt på väg

Jag har drömt så mycket de senaste nätterna, om er jag saknar o längtar efter. Förut gjorde det för ont att tänka tillbaka på det som varit, så jag lät bli. Försökte glömma och förtränga. Men nu är det annorlunda. Jag ser tillbaka på det jag gått igenom med glädje, visst gör det lite ont förtfarande. Men det är en nostalgisk och kärleksfull smärta, något jag gått igenom förut. Något som då visade sig vara ett ytterligare steg i rätt riktning. Nu vet jag att allt kommer bli bra igen, och det ganska snart.

Och vem vet vad som komma skall? Gamleby, 3000 invånare, studenkorridor, 30 klasskamrater, TV-studier, dygnet runt möjligheter till utrustning och lokaler, vatten runt hörnet, 2 mil till västervik och 1,5timmar till Linköping. Möjligheten att få göra det man tycker om och lära sig ännu mer. Det kan ju bli hur kul som helst!

Gamleby, here I come!

klump i magen

det finns fortfarande saker jag inte kan göra.

Jag kan inte lyssna på tiger lou ännu. Det bildas en stor klump i bröstet, i magen, i hjärtat. Den växer sig större tills jag tror att den ska vända hela magen ut och in. Den vänder själen upp och ner och bakom ögonen bränner tårarna. Det är bara musik för vissa, men för mig är det så mycket mer. Det är du, det är då.

Jag kan inte lyssna på teitur än heller, eller damien rice, eller imogen heaps hide and seek...

Jag vet inte om jag ska hata eller älska musik. För när den får mig att må bra, mår jag så jävla bra, Men när den får mig att må dåligt känns det som att jag ska gråta tills jag inte finns mer

nattbuss

Klockan är strax innan två på natten mellan tisdag och onsdag. Det är en mer eller mindre vanlig tisdagnatt, men den infinner sig i slutet av juli. Vilken annan tisdagnatt som helst skulle jag sitta nästintill ensam på bussen mot gullmarsplan. Kanske skulle det kliva på några välklädda herrar och damer vis st eriksplan, släpande på sina stora väskor med arlanda lappar på. Paris, tur och retur, businessclass.
Men inatt är det annorlunda, inatt är det ingen vanlig tisdagsnatt. Inatt är det en ljummen sommarnatt och stockholm sjuder av liv.

Jag satt ensam på bussen de första stationerna, men ju närmare söder vi kom desto fler klev det på. Alldeles vid Hornstull kliver det på ett gäng ungdomar, med filtar och påsar i händerna. Mest troligt har de suttit nere i Tanto och grillat och druckit öl, inget mig emot.
Det slår mig hur svårt det är att sätta ålder på de, är de 15 eller 18? 14 eller 19?

Ett par sätter sig på sätet snett mitt emot mig, på andra sidan gången och börjar hångla, sådär som bara fulla tonåringar gör. Hånglar som att det gäller livet.
Hon vet vad han heter och att hon ska hem till honom, men hon vet inte vart han bor. Hennes tjejkompis sitter mitt emot och har bråkat med sin pojkvän över telefon, nu ska hon hem till honom. Klockan är snart halv tre en tisdagnatt och hon ska hem till sin pojkvän, vad kan hon vara, 16 kanske. Mest troligt kommer de bråka lite, skrika lite, hångla lite och sluta kvällen med ett fylleknull.

När bussen stannat på slutstationen, innan passagerarna gått av lägger tjejkompisen sin hand på killens axel.
"Ta hand om min kompis nu" säger hon och lägger en kondom i hans hand.

Klockan är nu strax innan tre, natten mellan tisdag och onsdag.

back on track

Nu änligen är jag tillbaka på fötterna.
Jag har vaknat ur min tre veckor långa dvala och börjar må bra igen. Dagarna rusar förbi och jag förgyller de med att baka muffins, fotografera, fika med vänner, promenera, dricka rödvin på en tisdag, öl på en lördag och fika, baka och fota ännu mer.

Jag tog tag i saken och fixade bostad nere i gamleby oxå, hello studentkorridor... Hoppas verkligen att man får bo med vettiga männsikor som kan sköta sig denna gången oxå. Det kommer iallafall lukta muffins i korridoren på bakis-söndagar om jag får bestämma.

Allt börjar kännas bra igen och det är så himla skönt!
Och jag har hittat världens bästa människor att umgås med oxå, lite dumt bara att alla jobbar så mycket och att jag snart ska flytta.
Men jag kommer upp o hälsar på ska ni se, så lätt blir ni inte av med mig.

är det så här det är?

Var ute på trädgården i lördags med syster yster. Första krogbesöket som singel, nånsin.. Ni må tro att jag kände mig vilsen... Att det dessutom kostade massa pengar att komma in o att jag kom dit själv gjorde inte saken bättre. Folk överallt, med öl i handen o cigg i mungipan, jag var spiknykter o ville bara hem o gråta... men icke. Samlade mod till mig o köpte en öl o väntade på sällskap...

Ibland är det så kul att stå o titta på folk bara, på hur de beter sig. Småfulla folk är ännu roligare, de tror de är så diskreta, men icke =)
Jag fick sällskap tillslut, men tappade bort de igen o befan mig på okänd singelmark.
Hur går man på krogen egentligen, som singel? Vilka regler finns det? Handlar allt om att få ett ragg, få hångla lite o släpa med nån hem? Eller räcker det med att bara prata, ha kul o träffa nya människor? Träffa folk man vill umgås med igen? Allt är så nytt och jag känner mig så naiv o godtrogen... De borde anordna singelkurser på medborgarskolan.

Många klychor hörde jag under kvällen;

Han: "Linnea, det var ett fin namn"
(tss... det säger du väl till de som heter margareta, berta eller ursula oxå)

Han: Jag spelar gitarr i ett band
Jag: Jag vill lära mig spela gitarr, jag försöker men det går inte så bra.
Han: Men jag kan lära dig, hemma hos mig sen
(snälla, kom du inte på nåt bättre)

Ska man skratta eller gråta?

Och det där om att vilja ha nåns nr, eller om man ger ut sitt eget, finns det nån garanti att man hör av männskan igen? Varför ens fråga om nåns nr om man inte tänker ringa? Varför säga massa saker man inte menar? Är det bara en jakt, en lek?
Det är ju som en helt ny värld, och jag fattar ingenting...
Men jag tar inte allt så allvarligt direkt, jag skrattar mest åt saken o beter mig precis tvärt om... Jag blir brutalt ärlig, säger vad jag vill o tycker, frågar pinsamma frågor o bryr mig faktiskt inte så mycket..

Men ganska kul är det allt, att få bete sig som sin ålder igen, och jag har ju några år att ta igen desssutom.

Jag kommer förmodligen kunna doktorera i singelliv när sommaren är slut

visby

Jag packade min väska och tog färjan över till visby för att läka mina sår...

Känslan när jag klev av båten var obeskrivlig, lycka, tårarna rann.. jag var hemma.
Den känslan höll inte i sig länge... jag vandrade samma gator som jag gjorde då, när ringen satt på fingret och katten väntade i lägenheten.
Men när mörkret föll och det var dags att gå hem hade jag inget hem att gå hem till, ingen liten lägenhet med djupa fönster att sitta i, ingen katt att mata, ingen att krypa ner hos, ingenting...

Då kom ångesten, den vällde över mig som ett plötsligt sommarregn.. Jag trodde det skulle gå att sova bort, men dagen efter var det bara värre och tårarna slutade inte rinna.

Obeskrivligt och ensamt... så konstigt, märkligt.
Det livet jag hade då finns inte längre, och för stunden har jag inget nytt heller. Jag har ingen fast punkt på något sätt, och det skrämmer mig nåt så oerhört. Vart jag än vänder mig, där jag tror att allt ska bli bra, slutar det med att allt känns så fel.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

(du var min fasta punkt, och jag trodde jag var din)

Visbybesöket rörde bara till allt ytterligare. Förhoppningsvis bir det bättre nu när jag är i sthlm igen. Återigen är det bara att vänta, jag har ingen fast punkt just nu, men jag vet iallafall vart jag ska ta vägen i höst.
Det är alltid en början... och idag skiner solen

tröst

världens bästa åsa vet precis vad jag behöver just nu

början på nåt nytt

Det blev inte som det skulle, inte alls...

Men det är inte bara slutet på ett kapitel, utan även början på ett nytt.
Ibland händer sånna saker bara...
Ikväll är jag bakis och nostalgisk. Tänker på närheten och hand i hand under filten den kvällen vi tittade på garden state. Stolarna så nära varandra, och täcket vi delade på för att ingen skulle se. Under satt vi hand i hand och det pirrad i hela kroppen.
Stålmannen på bio, återigen med trevande fingrar och de hårda, snabba hjärtslagen.

Jag längtar efter när vi kan sitta o prata om det vi var med om, utan att behöva sakna det för mycket. När man har tagit sig vidare, fått distans...

Du har gjort så mycket för mig, jag tror inte du anar hur mycket det är. Du lärde mig att leva på nytt. Vissa saker vi var med om känns som att jag aldrig kommer vara med om med någon annan.

Men ibland blir inte saker som man har tänkt, och det får man leva med.

Jag kommer vara läskigt nostalgisk i några dagar, men det är ett tecken på att man är på väg vidare...

"När vet man att det är slut?"
"Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig"

Men det går över, ska du se, och du kommer förbli en väldigt nära vän. Det är inte ofta man träffar människor man passar så bra ihop med... och när man väl gör det gäller det att bita sig fast vid de så att de inte försvinner.

sommarregn

Jag tillbringade min midsommar i sommarstugan i värmland. Regnet öste ner, det var kallt och jag satt inne och läste en bok. Roligare än så blev det inte.

De följande dagarna var vädret lite bättre, och jag badade till o med.
Det blev tre böcker den helgen, nätter med oroliga drömmar trots tystnaden.

Den 20e börjar jag skolan nere i Gamleby om jag inte kommer in ute på Ekerö.
Detta ständiga flängande hit och dit. Andra reser utomlands, jag flackar raslös omkring i Sverige, från en håla till en annan. Än så länge är det mest ångest, men det går nog över.

Idag regnar det, jag måste ta tag i mina fotoprojekt... De ligger där på hög och bara väntar på mig.
Jag väntar oxå, det känns som att det är allt jag gör, jämt. Denna ständiga väntan... Men snart behöver jag inte vänta mer ♥

eld och lågor?

Nu går jag på sparlåga.

Dimman växer sig allt tätare, den kommer närmre och är alldeles klibbig. Det är som att promenera runt i gröt, eller tapetklister. Jag försöker hålla modet uppe och vandra vidare, men det börjar bli så svårt nu. Dimman omringar mig, vart jag än vänder mig är den där.

Det var länge sen det kändes såhär. Sist var det murgrönan som slet i mitt hjärta, nu är det nåt annat.

Drömde om gamla bekanta, glädjen av att äntligen få komma hem. Men saker var inte som det verkade och inget var sig likt. Huset hade brunnit ner och jag kunde inte få tag på honom...

Jag saknar

dig, er, ön, rosorna, kullerstenarna, nerförsbackarna, katten, kärleksstigen, vattnet, havet, vågorna, uteserveringarna, chokladbollarna, strandpromenaden, kubbkvällarna, kalkbrotten,

Jag längtar bort

jag längtar hem

separationsångest

Sista besöket i Haparanda på ett tag, mest troligt det sista någonsin.

Dagarna har bjudit på solsken, värme och närhet. Idag när jag sitter ensam i ett äckligt varmt radhus förstår jag inte varför jag åkte hem... Separationsångesten börjar krypa sig på och jag gör allt jag kan för att springa ifrån den, men inatt kommer den nog komma ifatt. Som tur är fick jag äntligen med mig min kudde ner, så jag kommer kunna torka mina tårar mot något mjukt i alla fall.

Annars längtar jag mest.

broken dreams

Så har man gjort misstaget igen att haft för stora förhoppningar, trott att man var bra på något och hade alla chanser i världen att lyckas.

Ett litet brev damp ner i lådan och förstörde allt. Mina drömmar gick i kras. Ute regnade det och jag grät bort min mascara.

picknick

En liten fågel viskade i mitt öra...

fucking åmål

Jag har precis suttit och skrivit en personlig filmrecenion av den svenska filmpärlan Fucking Åmål. En film som påverkade mig nåt så otroligt när jag såg den för första gången. Jag minns hur det kändes när man gick ur biosalongen; äntligen, precis sådär känns det. Tack!

Med förhoppningen av att jag hade skrivit ner något om filmen i min dagbok jag hade på den tiden satte forskningsabetet igång.
Först ut var att leta upp min gamla biobiljett, vilket inte var så svårt ftersom jag klistrar in de i en speciell bok.
Steg två var att lokalisera dagboken från slutet av 1998, vilket var lite svårare eftersom jag har ett 20-tal. När det väl var gjort och jag hittade Fredagen 11/12 sjönk mitt goda humör lite. På en vit dagbokssida, efter jag sett en utav de bästa svenska filmerna någonsin, stod det bara: "Idag var dagen kul. På morgonen gick lärarna luciatåg. Sen på svenskan gick vi på bio och såg fucking åmål. Den var asbra. På kvällen kollade jag på tv"
Ärligt talat hade jag förväntat mig lite mer utav en 14årig tjej...
Jag letade vidare efter den 6/1-99, då jag såg filmen på bio för en andra gång:
"Idag var det sista dagen av jullovet. Familjen + jag gick på bio och såg fucking åmål. Den är så jävla bra! På kvällen kollade vi lite på tv"

Jaha, var man verkligen inte mer imponerad, eller hade jag bara inte kommit in i dagboksskrivandet på riktigt?
Hur som helst fick jag ihop en skaplig recension tillslut, men jag hade ju förväntat mig lovord i mängder i dagboken...

osynlighetsklubben

Idag när jag vaknade var jag tillbaka i verkligheten igen.

Inga mer soliga nöjesdagar med rosa fluffiga moln och mjukglass. Det var som att få ett knytnävsslag i ansiktet och en spark i magen, som att man vaknade ur en veckas lång dröm och åter befann sig i den grå, regniga, trista vardagen.

Det slog mig idag att jag är utanför alla titlar, rubriker och klassifikationer. Jag är knappt student längre, inte har jag fått alla papper från csn att fylla i än, alltså är jag inte klassad som studerande. Jag har varken jobb eller är inskriven på arbetsförmedlingen, alltså är jag varken abetare eller arbetslös.
Just nu är jag ingenting, verkligen ingenting.
Lever i ett utanförskap utan någon som helst ekonomisk ersättning eller bidrag.

Har blivit en inoficiell medlem i osynlighetsklubben.

bubbel

kreativ väntan...

.
Kreativiteten står på topp!

Satt och ritade hysteriskt fula serierutor igår, det var så otroligt länge sen jag ritade. Satt mest och skrattade för mig själv åt mina fula figurers ansiktsuttryck. Tror inte någon i huset förstod riktigt vad jag tyckte var så kul.



Idag sitter jag och skriver dagbok. Det är en så frigöranda känsla, man öppnar sig helt och tillåter sig själv att tänka och tycka vad som helst. Det är så skönt att bi av med alla känslor och funderingar sen. Det är lite som de gamla gaspannorna, man måste ventliera de ibland så att de inte exploderar.

Annars sitter jag mest och räknar ner dagarna och timmarna tills A kommer ner. Det är nära nu...

Dagens fynd

.
.
.

Nu är det vår!

(trots att världen var vit när jag vaknade imorse)

twilight zone

Ibland är världen så otroligt liten.

Ett exempel är när man går ut på krogen en kväll, på ett ställe man aldrig varit på innan, i en stad man inte bott i på länge. Det första man ser när man kommer in är fröken gotlänning, en i gänget till gamla vänners vänner.

Senare samma kväll visar det sig att fröken populär från mellanstadiet är på samma ställe med några utav mina gamla mellanstadieklasskompisar. Folk man knappt sett på sju år, och som man minns tack vare den bästa uppfinningen någonsin och min bibel; skolkatalogen.

Det var lite utav en chock när de killar man minns som tio, tretton kom fram till en, sju år äldre, med skägg i ansiktet och en öl i handen.

Ångest

Är du fortfarande arg?
Är du fortfarande arg?
Kan du fortfarande läsa mig?
Jag brukade skrika, gråta och spy.
Men det fanns dar
jag minns dom än,
dom bästa någonsin.

Är du fortfarande arg?


(Säkert)

Selmas visdomsord...

Warning! Money can severely damage
your health, mind, society and environment.

(vilken tur att jag inte har några)

Steg ett

Dags att bli som alla andra.



Glad påsk