magknip...

.. fjärilarna har frusit.


Det är märkligt hur man kan bli berörd.. som när nån man aldrig träffat förvinner. Någon om ändå på ett underligt sätt varit med i händelser som påverkat saker som rör en själv...
Jag träffade dig aldrig och jag vet inte vem du är egentligen, ändå så grät jag när jag fick höra det. Kanske för att jag mest tänker på mina nära, de som kände dig, och på hur jobbigt de måste ha det nu...
..och så är man för långt bort för att kunna hjälpa och stötta dem.
Men som tur är har de varandra.

Man känner sig så liten och obetydlig

så medveten om att allt kan ändras på en liten sekund, ett ögonblick...

Mina tankar finns hos er där uppe som saknar...

Nattkreativitet

Trots att jag inte är en nattmänniska, trots att jag tycker om att gå upp tidigt på morgonen finns det vissa kvällar då kreativiteten bara flödar. Världen utanför sover, det är bara jag, musiken, mina tankar funderingar o idéer och min kopp te såklart.
Imorn ska vi ha en liten idé på ett programförslag klart. Äntligen får jag sitta och fundera ut sånt jag kom hit för att göra...

Annars är jag mest förkyld och håller på att hosta sönder både lektionerna och sömnen.

Kaffe har åter blivit en vana, men nu med laktosfri mjölk. Sen jag kom hit har jag blivit laktoskänslig, underligt... Jag saknar minerva-kaffet lite dock, trots den smått brända eftersmaken ;)

Klockan är kvart över midnatt och jag lyssnar på Nick Drake... Det är så skoj att bo ihop med folk man kan låna musik och film av, och som kan komma med tips och förslag på vad man kanske skulle tycka om...

Jag har gått och blivit grå imonbords... det finns inga fjärilar kvar längre, och det känns så tomt och konstigt. Jag tror jag måste vara lite kär eller förälskad för att funka ordentligt... Måste hitta nån eller något att kunna lägga ner lite känslor på.. funderar på om man kanske ska bli lite ewan-kär igen, bara för att. Annars ligger ju Sverrir bra till, med bästa sändningstid två måndagar framöver...

Imorn börjar vi nio, men jag vill inte gå och lägga mig, inte än...
Orden börjar ta form och jag vill inte döva den känslan. Jag skulle ändå inte kunna sova om jag försökte... jag sover så dåligt här, drömmer mardrömmar och vaknar titt som tätt.
Du, håll om mig.. bara en liten stund

Gamleby

Så packade jag väskan än en gång och gav mig av...

Nu sitter jag i skogen, ute på landet nära en av östersjöns vikar och undrar hur i hela friden jag kom hit. I ena sekunden var jag i sthlm o drack mängder med vin på kvällarna och åt chips och äpplen på dagarna. Nu sitter jag här och går i skolan på dagarna och lagar ordentlig mat på kvällarna, jag fattar inte hur det gick till...

Ute börjar kvällarna bli kyliga, och det är blött i gräset utav nattfrosten när jag går upp. Hösten börjar smyga sig på... det kommer bli en ensam höst. En mörk och dyster höst...
Den första hösten på 5 år som jag inte har någon att kura ihop mig med under en filt och mysa med när vindarna viner utanför fönstret.
Den första hösten på 5 år som jag inte är kär...

Det känns riktigt underligt.

Annars ha skolan börjat dra igång lite mer nu. Folket i klassen är roliga, snälla, hysteriska, jobbiga, och vissa har jag fortfarande inte listat ut. Det känns lite läskigt att veta att de 31 personerna är de jag kommer umgås med i ett års tid nu, de och bara de... mer eller mindre. Isolerad på en öde ö, nästintill...

Nästa helg ska jag åka upp till sthlm. Behöver lite miljöombyte och träffa alla de där som det gjorde så ont att lämna...

Jag är så jobbig... så nostalgisk och har så svårt att gå vidare. Trots att tiden i Haparanda var så deprimerande och kaosartad längtar jag tillbaka så det gör ont...

Märkligt att det känns mörkare och dystrare i smålands vackra skogar än uppe i den becksvarta kalla norrländska vildmarken.