kolsyra och bubblor

jag går snart i bitar...

Det var länge sen jag ville nåt såhär mycket...

och just nu kan jag inte göra så mycket mer.

Jag ska försöka promenera bort pirret i benen i ett frostvitt hägersten.

varm mjölk

Efter en natt med äventyr, fyra timmars sömn och en hel dag på ett roligt, men ack så hysteriskt jobb är man ganska trött.
Att somna strax efter elva för att vakna halv tre, ligga och vrida sig en timme, försöka lite till för att ge upp vid fyra är inte okej.
Dricka te mitt i natten, försöka somna på soffan, ge upp ännu en gång vid halv sex, för att slockna påklädd i sängen med huvudet vid fotändan klockan sju.
Vakna vid tio för att åka iväg och hälsa på vänner.
Komma hem, duscha bort frusenheten, somna vid halv nio, sova tills nu för att vakna och inte kunna somna om...

Nu står varm mjölk på spisen. Dags för huskurer för att kunna somna om. Ska jag försöka med soffan igen, eller strumpor på fötterna, huvudet under kudden, påklädd under en filt?

Det är du som kryper under huden på mig. Det är du som orsakat kaoset i min kropp. Jag älskar känslan, men varför gör den det så omöjligt för mig att sova?

snabba hjärtslag

Kaffe, kaffe, kaka...
Leenden, spunnen mjölk.
Jag hade glömt bort hur kul det är att jobba. Jag hade glömt bort hur bra jag mår, när jag mår bra.

Hysteriskt pianoplinkande och allsång på Debaser med världens härligaste Miss Li.
Glädje från tårna hela vägen opp. Musik, musik, musik.
Blixtförälskelse och pirr.
Äventyr på söder mitt i natten.

Kaffe, kaffe, kaka...
Leenden, spunnen mjölk.

Snabba hjärtslag och tankarna på annat håll.
Jag kan inte sluta le.

baka, baka, liten kaka

Härom dagen var jag hemma hos mamma för att hjälpa till med julbaket. Sen nåt år tillbaka är det jag som får stå för godsakerna, medan mamma ordnar maten.

Den här hösten har blivit den bakfattigaste hösten på länge,
och det märktes...
Tre sorters kakor lyckades jag misslyckas med, på en eftermiddag.

Chokladsnittarna fick ett ägg för lite i smeten, och med bara smör och socker på plåten flöt kakorna ut till en oformbar massa och började bubbla och koka...
Den mjuka pepparkakan fick stå för högt upp i ugnen, och trots den gyllenbruna ytan var den blek, geléig och degig i botten.
Saffranskakan blev gyllengul, men platt som en pannkaka då jag glömt att vispa ägg och socker tillräckligt poröst.

Det såg för roligt ut när allt stod där uppradat på ett bakgaller...
En hög, men blek... en gyllengul, men platt... ett gäng spröda kakor, med lika mycket hål i som pärlsocker på...

Det blev en himlans trevlig eftermiddag ändå, och det var länge sen jag skrattade så mycket.
Det blev faktiskt gott också, trots det fula yttre.

morgontankar

Jag tillhör den där brokiga skalan människor som sprätter när de går.
Du vet, de där som konstant har prickar på baksidan av vaderna. Speciellt när det är lite blött ute, regnigt och lerigt. Då kan prickarna nå ända upp till knävecken.
Man sprätter liksom med hälarna, går väldigt snärtigt.

Värst är det på hösten, då det är som blötast, och på vintern, då det är grus över allt.
Förutom att man får prickiga och fläckiga ben är det lite besvärligt när jag har strumpbyxor på mig. Strumpbyxor och stövlar med vida skaft. Då sprätter jag upp gruskornen på benen, och sen trillar de ner i skorna.
Jag kan behöva tömma skorna var femte minut ibland, beroende på vart jag går. Det är lite besvärigt när jag är ute och promenerar en lång sträcka. Hur jag än gör letar sig gruskornen in i skorna igen.
Men jag är van att gå med grus i skorna.
Även om det skaver och irriterar så väljer jag att ha strumpbyxor och skor med vida skaft.

Undra vad det säger om mig som människa?

svart på vitt

Ofta tror man att man är snäppet bättre än vad man egentligen är.
Man ser sig själv som vettigare och smartare än andra.
Man har för höga förväntningar på folk. Tror att allt hänger på vad man själv gör och inte gör...

Idag fick jag bevisat att det där "vi hörs" som man säger så ofta egentligen betyder "vi hörs när du hör av dig"
För inte fan hördes vi idag, fastän det var du som ställde in, sköt upp och planerade om...
Inte fan "hörs vi" om inte jag skickar ett sms, ringer eller påminner på ett eller annat sätt.

Annars har jag haft en trivsam dag i min ensamhet.
Porslinsfynd på myrorna och ett allt för dyrt besök på Indiska.

Besvikelse och ilska blandat med känslan av att ensam är stark.

Som doktorn i Gamleby sa till mig när jag fick jättepanik och var tvungen att prata av mig; "det låter som att du är en väldigt ensam människa"

tacka fan för det...

...hellre självvald ensamhet än påtvingad.

treo är min bäste vän

Helt plötsligt är det slut.

vi kämpade gärnet, och sen, med en smäll, var det över.

Vin- och arbetsrelaterad baksmälla varade i dagar...

brustabletter och kaffe höll mig på fötter, men varför?

Trött så trött, men jag kan inte tillåta mig själv att sova, att vila.
Vissa mornar är ögonlocken tunga som bly, ändå ställer jag klockan och kämpar mig upp.

För att göra vad?

Vänta ut tiden tills man får gå och lägga sig igen...

Ute är det grått, så grått... i själen lika så.
En ständig dimma hägrar över mitt sinne.

Telefonen är alldeles för tyst, inkorgen alldeles för tom.

Jag kämpar för att behålla er, ser ni inte det?
Är det bortkastad tid och energi?
Gör ni det bara för att vara snälla?
I brist på annat?

Snart orkar jag inte anstränga mig mer...

varva ner och rensa ut

Sista programmet är inspelat... och dagarna vi aldrig trodde skulle komma är här.

Nu ska det rensas, redovisas,

plockas, sorteras, packas, kastas,

och returneras.

En märklig känsla.

Ett efterlängtat lugn, men även ett vemod...
Förkylningen börjar krypa sig på och kroppen skriker efter vila,
ömhet och närhet.

Det är mycket tankar som snurrar just nu, om många olika saker,
det är svårt att sova