ordbok

reserv

1) förhållandet / tillståndet att ngn / ngt (vid en viss tidpunkt icke är värksamt) an­vändes, utan hålles i beredskap

2) hålles redo / bevaras / sparas /reserveras för att (kunna) användas / insättas / ut­nyttjas, när det blir nödvändigt / lämp­ligt

given

säker, avgjord, odisputabel, obestridlig; självklar, otvivelaktig, som med säkerhet är att vänta; naturnödvändig
(jfr GIVET­VIS). Det är givet, en given sak (att osv.).
Taga ngt/ ngn för given.

rosor och ruiner

Murgrönan har börjat slita i mitt hjärta igen.
Det sker ibland, lite då och då. Oftast på våren eller på höstkanten.
Jag vill verkligen ner, få känna doften av havet, vandra kullerstensklädda gator upp och ner. Promenera i vinden längs med strandpromenaden, ta kärleksstigen bort mot snäck.

Förra sommaren när jag var nere var jag inte redo. Själen var trasig och orolig, det fanns för många tänk om kvar i mina tankar.
Nu känner jag mig lugnare.
Står med båda fötterna på jorden, och jag tror jag är redo.
Snart kommer kaoset, och innan dess hinner jag nog inte ner.
Men sen...
En krispig glödande hösthelg kanske jag tar båten ner. Packar ner mössa och regnjacka i fall att, och sen vandrar längs med söderväg och plockar nerfallna kastanjer.

Men innan dess ska jag flytta än en gång.

Packa upp mina flyttkartonger och se sakerna jag inte har sett sen du och jag slutade vara ett vi, ett oss.
Skala av tidningspappret från muggarna som stod i en vitmålad lägenhet. Packa upp allt som hörde hemma på hyllorna i köksskåpet över diskbänken med kranen som droppade. Ställa upp ölglasen jag lagt beslag på under tidiga morgonpromenader innan staden vaknat på en ny hylla, i ett nytt hem. Packa upp de gula tallrikarna vi åt vår första julmiddag ihop på. Ställa in vinglasen du köpte till mig i ett annat skåp.

Se allt det som fanns i ett annat hem, mitt första egna hem, för första gången sen jag lämnade ön.
Det har snart gått två år sen dess, och trots att jag är hel nu kommer det göra lite ont.
Du känner mig, och vi vet båda två att jag kommer sitta där på golvet och både gråta och skratta om vart annat. Minnas sånt jag trodde jag hade glömt... och sakna det som en gång var...

Även om jag kommer bo helt själv den här gången, kommer det finnas så mycket utav dig där.
Eller så kanske det blir så att saker faller bättre på sin plats här. Att muggarna blir snyggare i ett minikök, att frukskålen ser bättre ut i stockholmsljus, att kuddarna är mjukare i en annan soffa.
Att grejerna bara har väntat på att inta sin rätta plats.
Jag vet inte... vi får se.
Men känslomässigt kommer det vara, och jag vill nog helt vara ensam. Det kan nog te sig lite konstigt för andras ögon om jag sitter och kramar om en ljusblå muminmugg med snusmumriken på
och gråter.

dvala

Vissa dagar är man trött, så trött.
Inget kan få en pigg.
Varken att äta ordentligt, vila eller ge sig ut på en uppfriskande promenad.
Man känner sig som en hösäck, degklump.
Trött och seg.
Trots alla måsten, borden och det där roliga man faktiskt kan göra.
Men orken är borta.
Inte ens solskenet hjälper.
Trött, så trött.

systrar

Jag trodde tjejer höll ihop.
Jag trodde tjejer värnade om varandra.
Men icke.

Vad får två 16-åriga tjejer att hoppa på en tredje tjej klockan fyra natten mellan lördag och söndag? Tjejer som inte ens ska vara vakna då, allt mindre utomhus.
Mobiltelefonen i handen, ett samtal med en röst jag saknar, väskans axelband dansades sönder tidigare under kvällen och har nu spännts fast på pakethållaren.
Skogsdungen mellan t-banan och radhuset. 100 meter skog.
Jag cyklar alltid hem från t-banan, jag pratar aldrig i telefon. Upp på cykeln och fort hem, men inte igår... inte igår. Ett samtal jag inte kunde låta bli att ringa.

Ett ovaksamt ögonblick.

Nån annans händer på min cykel, frågandes efter cigg, ett fast grepp om pakethållaren, jag stannar upp, händer sökandes efter min väska. Snabba rörelser, rycker åt sig väskan, den andra springer, bollandes med väskan mellan sig. Ilska, adrenalin, frustration och ännu mer ilska. Springer ikapp, får tag på väskan. Håller hårt, hårt, hårt. Allt jag äger finns i den väskan, obetydelsefullt för dem, men allt för mig.

Elaka ögon och hånleenden.

Plötsligt liggandes på marken, en lerig gräsplätt, telefonen hårt i ena handen, väskan hårt i den andra. En sko i ansiktet, oförmåga att röra sig, elaka händer som sliter och drar. Drar i väskan, drar i armen, drar i handen med telefonen. Fuktigt, lerigt, kallt gräs. Gryningen är nära, paniken lika så och jag skriker. Skriker allt lungorna förmår sig för, skriker av rädsla, av ilska.
De släpper, springer, jag lika så. Upp på cykeln, hem, fort, fort, fort.
Timmar av darrande händer, rödgråtna ögon och tröst från rösten som andas trygghet.

Jag trodde tjejer höll ihop.
Jag trodde tjejer värnade om varandra.
Va fel jag hade.

hemlängtan

Det är märkligt att man behöver åka bort för att hitta hem.

Besöket i huset vid vänerns strand gav mig precis det jag behövde. Det gav mig tid att andas, tid att koppla av. Det gav mig tid att släppa allt och alla och få distans till det som varit. Det fick mig att inse att saker aldrig kommer bli som förut, och det fick mig att förstå att det inte bara är av ondo. Att man behöver släppa vissa saker för att kunna påbörja något nytt.

Det har varit en tyst visit.
Jag har tänkt mycket och pratat desto mindre.
Visst har det varit ensam och ensligt vissa dagar, med det har varit en välbehövlig ensamhet. En självvald ensamhet.
Pocketböckerna har hållt mig sällskap kyliga dagar. Vänervattnet har svalkat mig varma dagar. Cykelturer har dämpat rastlösheten och sommarpratare på P3 har fått mig att både skratta och gråta. Små sms har gett mig bevis på att ni finns där och att ni kommer fortsätta finnas där.

Jag har tänkt på er alla väldigt mycket. Gått igenom alla dessa saker vi varit med om sen jag lärde känna er.
Jag har tänkt mycket på dig, mer än vad jag gjort på länge. Mer än jag nånsin gjort sen du och jag slutade vara ett vi, ett oss.
Det är nog luften, vattnet och vinden som fått mig till det. Vågskvalp och vindbyar minner mig om en tid, en plats, ett oss, ett vi.

Det har nog hela tiden handlat om att jag känt mig hemlös.
Att jag saknat den där tryggheten. Jag har varken haft den i en plats eller i en person. Men nu har jag hittat den igen.
Besöket i stugan med de vita knutarna har gjort sitt. Nu är det snart dags för mig att återvända till asfalt och avgaser. Jag hoppas jag kan hålla kvar det lugn och den känslan av trygghet jag hittat här.

Allt gammalt är som bortblåst. Det är nu äventyret börjar.

Simma motströms

Mitt horoskop i fredagens NWT

"Byt ut en vän innan du förlorar hoppet om hela mänskligheten.
Var försiktig med alkohol"

Tack alla ni för att ni finns och förlåt om jag har varit svår.

Av någon konstig anledning så går det alltid ut över de man tycker bäst om och de som förtjänar det som minst. Snart återvänder jag till sthlm och jag längtar efter att få träffa er. Jag saknar er nåt så oerhört, och jag tycker om er så mycket mer än jag kanske visar.

jag ville mest bara säga det
jag vill att ni ska förstå hur mycket ni betyder för mig
och även om jag är knäpp ibland och låter känslorna styra lite väl mycket så mår jag ganska bra
det är bara frusterarande att inte ha något att göra
och egentligen är jag väl bara avundsjuk
det är aldrig illa menat mot nån utav er
jag måste bara få ventilera mig lite
skriva av mig

det är ni som gör mig hel
det är ni som gör mig till den jag vill vara
till den jag är


Tack!