frost på marken...

.. men värme i hjärtat

Denna ständig fråga om man hittat rätt... o jag vet fortfarande inte.

Dessa dagar har varit de roligaste på länge. Jag får bygga scenografi, såga, måla, klippa och klistra. Jag älskar varje sekund utav det.. eller, ja nästan i alla fall.

Istället för en koncentrerad jättekärlek går jag runt och är kollektivt klasskär. Min tvivel och besvikelse har gått över och förvanlats till förundran och förhoppningar. Vi är så olika, men ändå så lika... och det var länge sen jag kände mig så nära så många på en och samma gång.

För första gången på länge mår jag bra.

Idag har jag varit i skolan från 9-23... och jag ska dit vid 8 imornbitti igen. Jag borde sova på en gång, men jag kände att jag behövde varva ner lite och sätta mina känslor på pränt.
Som det känns nu skulle jag kunna bo i skolan, vilket jag lär göra de kommande tre dagarna, men det gör ingenting för det jag gör nu är så himla roligt.
Man får hoppas att det kommer se lika bra ut som det är tänkt sen bara, annars är det ju lite illa...

Jag saknar er!
Er uppe i de nordligare delarna av sverige, er i storstaden, er i Malmö, dig i Bryssel...
Och alla er andra som hamnat på villovägar.

Jag saknar er, tänker på er och längtar efter er.

Det är frost på marken, men varmt i hjärtat

sammanträffande?

Ibland undar man om det verkligen finns nåt som heter sammanträffande, eller om allt vi gör här i livet är delvis förutspått...

Jag har bott och pluggat i tre städer hittills, om man räknar bort den storstad jag föddes och växte upp i.
Trots att dessa städer skiljer sig markant åt, både i geografiskt läge och storlek, har de haft en sak gemensamt.
När man kommer med färjan från Nynäshamn över till Visby är det två byggnader man ser redan när man anar konturerna av staden. Kyrkan, och vattentornet... Vilket kanske inte är så konstigt.
När man kommer med bussen från Luleå mot Haparanda är det exakt samma sak. Det är extra tydligt om det är mörkt ute, för just kyrkan och vattentornet är upplysta. Och i Haparanda är det mörkt ganska ofta...
Det slog mig härmveckan, efter mitt omtumlande stockholmsbesök, att det även är samma sak här i Gamleby. När man åker med kustpilen över det platta landskapet och börjar närma sig byn är det två byggnader man ser långt innan de andra; kyrkan och vattentornet..

Det är 126,6 mil mellan Gamleby och Haparanda..

Visby har 25´000 invånare
Haparanda kommun har 10´000 invånare
Gamleby har 3´000 invånare

... och vart jag än tar vägen längtar jag tillbaka till det förgående...

höstlöv

oktober

Vi bakade bort våra bekymmer och bjöd klassen på kanelbullar.



Det blev inget stockholm i helgen, ingen var hemma o få hade tid för mig. Jag tänkte stanna kvar i skogen o vara lite produktiv, men här är det alkoholens lagar som styr, så vi får se hur det blir...


Vips var det höst... Löven ändrar färg från dag till dag och lägger sig som ett värmande täcke över gräset. Samma gräs jag nyss gick barfota på.

Mörkret kryper sig på, från alla hörn och kanter, snart är det beckmörkt när man vaknar. Och jag är alldeles ensam...
Igår var jag trasig, begagnad och bitter. Saknade allt och alla och krymte nåt avsevärt. Skogen är mörk och jag bor på en ungdomsgård där man super tills man däckar eller spyr.

Jag känner mig så använd och bortkastad... och jag saknar, saknar så det gör ont.