nostalginatt

Jag gick igenom alla bilder jag tagit under året nu ikväll.
Med längtan i bröstet, gråten i halsen och en klump i magen.
Jag har gjort så mycket under året, varit på så många ställen, umgåtts med så mycket människor.
Det har varit ett märkligt år.
Tufft, lyckligt, roligt, bittert, slitsamt, hjärtskärande och allt därimellan... för att inte tala om onyktert.

Jag vill bara säga tack till alla er som jag fått umgås med och lära känna under året som gått. Några har jag fått andra och nya relationer till, några har jag kommit närmre och andra har jag glidit ifrån. Sen har vi de som alltid finns där, oavsett hur ofta, eller sällan, man hör av sig.
Ni sätter spår, ska ni veta. Oavsett vart jag tar vägen och hur många nya människor jag träffar är ni aldrig bortglömda. Ni sätter spår, djupa spår som rotar sig i både själ och hjärta.
Tack för det.
Jag tror inte riktigt ni inser hur mycket ni har gjort för mig under året som har gått.

Du fick mig att bli den jag alltid har velat vara.

Tack!

Stockholmsdrömmar

Idag slog det mig.
Jag vandrade götgatan upp, från skanstull mot gamla stan. En gata jag mer eller mindre bodde på i somras. En gata som då fylldes av tjejer i korta klänningar och killar med sneakers och pilotbrillor. En gata jag gick många dagar och många nätter, ofta med sällskap men sällan samma.
Vid götsgatsbacken myllrade det av liv, tjejerna har bytt ut sina korta klänningar mot minst lika korta kappor, och på många killars fötter är sneakersen fortfarande på. Nu visar de vilka de är genom valet av mössa och halsduk istället.

Idag slog det mig.

Jag är kär i Stockholm.

Jag älskar den här staden.
Jag ser fram emot att få flytta tillbaka.

Här vill jag bo.

Trots kylan ute, som mer påminner om den novemberkyla man kände som barn, var jag ute och vandrade runt på stan flera timmar. Först ensam, på de gator jag känner till bäst. Sen, efter en kopp te och tankar om livet, med trevligt sällskap, på de gator jag aldrig gått förut.

Det är något med staden som lugnar mig, det är något med staden som ger mig energi.
Man är alltid på väg, det finns alltid saker att göra, folk att träffa. Man är någon och man har några. Sen är det charmen att bara vara en i mängden. Man kan se utan att synas. Man kan betrakta utan att bli iaktagen. Vart man än tar vägen fylls man av en sån inspiration, sån vilja att göra något, åka nånstans, träffa någon, skapa något, upptäcka nya saker.

Imorn är det dags att slå knut på Stockholmsmyllret och Gamlebylugnet och göra det till något mer sammanfogat, något mer enhetligt.

Fika på Panorama, prata ikapp de utebilvna promenaderna och blicka ner på de ständigt jäktande storstadsmänniskorna...

va märkligt

Juldagar i Bagarmossen

Man blir trött av att fira jul.
Flera dagar med familjen och farmor i vårt lilla radhus sätter sina spår, speciellt när man har mycket ljus tända. Då blir huset så varmt och man kan knappt andas.
Idag resulterade det i en väldigt trött Linnea som fick trötthetsdippar och skrattattacker om vartannat, hela dagen igenom, trots åtskilliga promenader.

Annars har julen varit trevlig hittills, mycket mys, promenader, mat och en stirrig farmor som bara pratar hela tiden och som ingen orkar lyssna på. Men det hör lixom till, och vi har vant oss.

allrakäraste syster

Tog tåget imorse, tåget från det som var då, hit till det som är nu.

Idag var det jag och mamma, har sovit på soffan, kroppen och sinnet är trött.
Imorn ska det fikas och ut i julkaoset här i storstan. Sen kommer resten av familjen hem. Söta lilla pappa, och allrakäraste syster.
Vi ska baka, pyssla och pilla. Dricka lite te också kanske, nu är du lärt dig det. Bara umgås och mysa. Vara kulturella, gå på museum, gå på bio och promenera. Gå runt i ett julpyntat bagis som krymper för var gång man kommer hem.
Det ska bli skönt med paus, det behövs.

Å, kom hem nu! Jag vill inte vänta tills imorgon.

lite avundsjuk

Nu är det jullov.

Många har redan önskat klassen god jul och lämnat den lilla byn i småland. Rest hem till familj och vänner, något som många längtat sig trasiga efter i flera veckor nu.
Många utav er har lämnat det trygga livet så nyligen, några först i höst, andra för några år sen. Jag vet precis hur ni känner det, hur mycket ni saknar allt och alla och hur kluvna ni känner er till att helt plötligt ha två liv. Ett liv hemma med alla de vänner ni kännt så länge, och ett liv här. Ett intesivt liv med alla oss nya. Oss som ni träffade för fyra månader sen, men som ni tror er kännt så mycket längre, om inte för alltid.

Jag vet precis hur ni känner det, för jag har också varit där, flera gånger om. Varav första gången för väldigt länge sedan.
Skillnaden är att jag haft det på det sättet så pass länge att vänner kommit och gått, växt om varandra och gått vilse på vägen. Vi har tappat bort varandra och fallit i glömska.
Jag vet precis hur ni känner det, och jag är lite avundsjuka på er.

Det jag har hemma är familjen, det viktigaste av allt såklart, men jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk på er. Avundsjuk för att ni har så mycket annat på andra platser.
Ni saknar främst era vänner när ni är här... ni saknar era vänner hemifrån. Människorna och staden som fortfarande är hemma och trygghet för er.
Jag saknar er när jag är borta, ni är mina vänner hemifrån. Det här är hemma och trygghet för mig, för det här är mitt eget. Vart jag än tar vägen är där jag är just nu alltid viktigast. Ni är här, och ni är nu.
Jag tror inte ni inser hur upp och nervänt det kan kännas, när ni säger att ni längtar hem och saknar de där hemifrån. Självklart förstår jag vad ni menar, och ibland kan jag känna samma sak...

Även om Stockholm kommer sprida både ljus och glädje kommer jag att sakna er nåt så otroligt.

För för mig är ni hemma, för mig är ni hemifrån.

julfest

Jag flydde fältet idag.
Så opepp på allt och alla. Behövde andas. Mönstrade klänningar, röda skor och kaffe latte. Skriva dagbok, tid för mig själv. Trots pausen var det fortfarande grus i kroppen när jag återvände. Efter ris med smör och skrivuppgift försvann det dock.
Dans och fest på skolan. En av de första dit, strax efter åtta på kvällen. Glögg och musik.
Dans, dans, dans.
En av de sista hem, fem på morgonen.
Kropp och själ fick ro, fick känna kärlek och lycka.

Jag älskar att hitta folk jag tappat bort,
och glömma folk jag fastnat för.

Jag dansade in mina nya röda skor och min julklänning.
Vinet smakade glögg och skolan doftade pepparkaka.
Jag hade glömt hur du luktar, men nu minns jag igen.
Jag har saknat, jag har fastnat.
Det ska bli skönt med lov, behöver komma bort, behöver se annat, annars kommer det gå så snett.

Men bara så ni vet, jag har aldrig kännt mig så nära så många förut... och jag har aldrig kännt så många nära mig förut...
men ibland blir det lite farligt

redigeringshelg

Tre dagar, alla troligtvis någolunda lika, första dagen avklarad

Förmiddagspromenad i regnet, grötfrukost i lugn och ro... tid att andas, plocka och pilla. Ner till skolan, sitta med, titta på, hjälpa till, dricka te, prata, skratta.
Redigeringsdags, titta, strukturera, leta, lyssna, hitta, sortera, leta, paus, mera te, titta till de i studion, mörkblå väggar, tapeter, frigolitbokstäver, de får arbeta med hjärtat, med händerna.
Åter till aviden, strukturera, sortera, stel i ryggen, i nacken, prata med syster, fundera, leta, ensam kvar på skolan, lugn och ro, kreativ tystnad, stillsamt, leta, sortera, trött i ögonen, seg i huvudet, stel i ryggen.
Hem till elevhemmet, halvfulla vänner, konstig stämning, krystat, fortfarande upp i jobbvarvet, kollision, hög musik, lugn i själen, prata lite, misslyckad halvfylla, inget jag missade.
In på rummet, plocka, pilla, andas, höra av sig, skriva, läsa, tvätta av sig dagens tankedamm.

Tre dagar, alla troligtvis någolunda lika, första dagen avklarad

parasiter

Hur kan vissa människor ha den förmågan att suga ur all energi ur en, bara genom att göra ingenting?
De sitter där och bara stirrar och säger inte ett ord. De svarar knappt på tilltal och man undrar om de ens hör det man säger. Så totalt likgiltiga, med livlösa blickar. Som att det vi gör är bland det tråkigaste de vet...
Ni får gärna tycka det, men ge fan i att ta min energi, entusiasm och lycka! Ge fan i att få mig att känna den där likgiltigheten och meningslösheten.
Jag är här av en anledning, för att jag vill det, för att jag älskar det jag gör och för att jag vill lära mig mer. Ta inte det ifrån mig!

Ilskan och frustrationen får inget utlopp. Man är så arg och frustrerad att man får gå runt och bita sig i tungan hela dagarna för att inte säga något dumt, eller få ett utbrott...
Istället omvandlas de där känslorna till tårar och skakningar senare på kvällen, och det har en förmåga att gå ut över de man håller av allra mest. De som verkligen inte ska behöva stå ut med en arg, frustrerad och trasig liten människa.

Men det håller inte i längden det heller. Jag bara väntar på den där droppen som ska få bägaren att rinna över, det där lilla som ska få mig att explodera totalt... För jag vet, kommer jag inte få bli arg snart kommer det återigen sluta med ett besök av någon jag inte vill veta av. Någon jag trodde mig ha övervunnit, men som vägrar lämna mig ifred... och jag vill inte det, vill inte, vill inte, vill inte det.

Som tur är har man de där man håller av lite extra. Någon som stryker en lite på ryggen och räddar ens dag helt och hållet. Någon man kan prata av sig med, någon att gå och krama, och bara röra lite vid. Några som förstår, berättar och lyssnar.

Ni betyder mer för mig än ni anar.

första advent

Långa promenader, prat om livet och kärlek över en kopp te, förberedelser inför morgondagen, glögg, nejlikor och apelsiner, goda vänner, muffins, julpynt, kvällspromenad i dimman.
Tårögd hela dagen, några svämmade över och rullade nerför kinderna...

Det har varit en konstig dag idag,

dystra vindar drog in över byn och påverkade oss alla.

rökrutan alldeles utanför

Kvart över två en fredagsnatt. Rökande fotoelever utanför fönstret, småpratandes, storpratandes.
En känsla man trodde man tappat. Jag strålar igen. Allt som behövdes var ett nytt ansikte, ett leende och ett hus på landet. Kameran var med, katter på bordet och en len kind mot handen. Ett lugn, någon som pratar, någon som lyssnar, någon som vill lyssna. Lyckan i att få berätta, att någon vill berätta.

Nya människor, flyktiga möten och långvariga bekantskaper.