GTV-Nytt

Så är man mitt inne i en nyhetsvecka.
Sömn och mat är överskattat, nu är det att hitta nyheter, spela in inslag, redigera, skriva speakertexter, påor och avor, fixa gäster och så vidare...
Det går så fort att man inte hinner tänka efter, men oboy va skoj det är!

Jag har redan övervunnit min rädsla när det gäller att göra bil. Västervik tur och retur i går, solsken och nästintill tomma vägar, vilken känsla!

Idag har jag suttit i studion och läst upp nyheter om modersmål, brandfarliga element och nikotintuggummi ala GTV.

(jag läser nyheter både den 26/2 och den 28/2.. titta gärna på hemsidan)

www.gtvgamleby.se

Världens bästa hallåa var på plats oxå.

Nu ätligen förstår jag vad det var som fick mig att flytta hit, nu äntligen får jag göra sånt jag tycker är kul...
... synd bara att inte alla är här av samma anledning.

Imorn ska jag ta rollen som redaktionssekreterare.
Upp med tuppen, och till säng efter midnatt... men det är det värt, flera gånger om.

nollvecka

Så var det måndag igen.. det är alltid måndag, varför är det alltid måndag? Varför är de dagarna de värsta?
Glädjen kvällen innan att få komma tillbaka, och ångesten på eftermiddan när man inser att man är precis så liten som man fasade över att man kanske var.
Jag hatar måndagar.
Folk fann sig tillrätta i sina roller så fort, och jag är fortfarande mest livrädd. Skräckblandad förtjusning, med lyckorus ena sekunden och darrande ben i nästa.
Så påtagligt liten och ensam idag.
Glöm inte bort att kliva ur era roller ibland bara. Det räcker inte med en överordnads klapp på axlen. Jag behöver mänsklig närhet, pratstunder och kramar också, snälla glöm inte bort det.
Så påtagligt liten och ensam idag.
Jag hatar måndagar.

blå måndag

När blev jag så rädd, när blev jag så feg?
När tusan tappade jag bort det som fick mig att flytta hit? Tanken var ju inspiration dygnet runt. Vakna nätter på skolan, pysslande, skapande, med människor att skapa med, inspireras av. Skapa, skapa, skapa, dag som natt.
Det gick hyffsat ett tag. Byggades, målandes, bakandes... men vart tog det vägen? När tusan fösvann själva lusten, och vart tog den vägen?
Nu är jag mest livrädd, prat om sladdar, koppling, redigering, elektronik, ljud, bilkörning. Överallt detta prat om saker jag känner att jag inte kan. Känslan av att inte kunna det ens om man anstränger sig har blivit så pass stor att jag knappt vågar försöka längre, eller så illa är det inte riktigt... inte än.
Och de dagarna tre jag såg fram emot mest av allt på länge blev bara ett ludd, en suck, en synvilla. Det fanns ingen glädje, trots limpistoler, färg, mjuka blyertzpennor och modellbygge.

Jag fattar ingenting längre. Jag har tappat bort mig så, jag minns inte varför jag kom hit.
Människor, jag vill jobba med människor. Människor faschinerar mig, människor och möten. Möten, flyktiga, kaosartade, ärliga. Men i skolan pratar vi bara om koppling, sladdar, elektronik.. Där handlar allt om bokstavskombinationer, kc, bb, bm, xlr, bnc, Ska jag boka in en tid i redigeringen ska jag skriva mig som lwa i datorn...
jag vill inte vara en bokstavskombination!

Är denna känsla här för att stanna, eller är det bara en blå måndag i en grå stad?

söndagsfunderingar

Det är märkligt, för i fredags var det skriva jag skulle göra... men det hela slutade med att jag läste istället. Och det jag läste gjorde mig så nere att jag tappade lusten till att skriva.
För vissa hade det motsatt effekt, och de tomma sidorna jag besöker så ofta var nu återigen fulla av texter och tankar.
Det är märkligt, att ibland är allt som behövs någon som tar det första steget, öppnar munnen och säger det alla går runt och tänker på. Sen bara flyter det på, mer eller mindre ialla fall... om man får hoppas lite.
Vi är nog inte så trasiga och ensamma som vi tror.

Göteborg var käslomässigt kaos med för mycket alkohol, för lite sömn och bra film. En enda röra i en främmande stad med människor man tycker om, och människor man inte förstår sig på. Panikflykt ut på andra långgatan och ett besök på jazzkrog. Blåst, kyla och ösregn. Ensam promenad hem på natten och en känsla av lättnad i bussen på vägen tillbaka.

I veckan har vi byggt modeller och lyssnat på opera. Tre dagar av kreativititet, men trots det en besvikelse, en fundering om vad tanken bakom det hela var. Ett stort frågetecken, en suck.
En födelsedagsfest med middag, vin, tårta, dans, dans, dans... Huset var fullt av nya ansikten, och skrattligan känndes inte längre som ett minne blott.

Och nu, en varm känsla, ett lugn, en trygghet. För en gångs skull känns marken stabil, den har slutat skaka och sprickorna är inte längre lika långa, lika breda eller lika djupa.