svala vindar

ljuva semester, varför tar du slut så fort?

det har varit fint, lugnt och skönt.

Mat i magen flera gånger om dagen, springturer och mycket vin med fina tjejer.

Annars har jag inte kommit långt.

Ett steg framåt, två steg tillbaka...

I kväll sveper svala vindar in genom balkongdörren. Hela dagen har jag känt mig otroligt ensam och jag skulle kunna göra mycket för att ha någon som sover med mig i natt. Någon som håller om mig hårt och nära hela natten.

... eller inte någon, bara du.

nästan lagad

Igår så tänkte jag:

"nej, jag orkar inte vara ledsen mer"

Jag har pratat med och lyssnat på råd och tips från folk i min närhet, och alla ska tycka och tänka så mycket att jag glömmer bort att lyssna på mig själv.

Ett litet sms kan förändra så mycket.

Efter en fika under ett parasoll på årets hittills varmaste dag så känns allt så mycket bättre.

Det är ju bra du och jag som förstår och kan komma fram till hur vi ska göra.

Det är bara du och jag som vet hur det känns och vad man slits mellan.

Det är bara du och jag som vet varför och hur vi hamnade där vi hamnade tillslut

Genast känns det så mycket bättre.

Det är okej att det är jobbigt, för det är det för oss båda...

Det är ännu mer okej att det faktiskt kändes bra att ses.

Att du fortfarande är du, även om relationen har förändrats.

Att vi fortfarande tycker om varandra och trivs ihop.

Att det går att ses och umgås ändå

Just nu är det allt som spelar någon roll

resten får bli som det blir

man får ta det som det kommer

Helt plötsligt så tror jag faktiskt på frasen "det kommer bli bra"

trasig

Helt plötsligt var jag halv

det fattas en del av mig

du fattas

Jag vet att det är det var oundvikligt

att det inte gick att fortsätta

att det redan var på väg och var omöjligt att laga

vi spretade åt olika håll och skulle trillat isär tillslut ändå

förmodligen på ett hårdare och elakare sätt

det var ett fint avslut

i en varm och mjuk säng

ett gemensamt beslut

ett vuxet och klokt beslut

men ändå önskade jag att natten inte behövde ta slut

när man ligger inslingrade i armar och ben och rör varje kroppsdel man kommer åt och kramar så hårt man kan och vet att så fort väckarklockan ringer så är förtrollningen bruten

då finns det inte längre något oss

inget vi

bara

du

och

jag

jag vet att det var det bästa beslut att ta

förmodligen vid en bra tidpunkt

och att det kommer leda till något bättre

just nu har jag dock väldigt svårt att se det

det gör för ont, så jävla ont

och medan tårarna rullar ner för kinderna viskar jag

jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte

spring för livet

... eller bara för att det är kul (!?)

Tro det eller ej, efter ett år av diverse små skruttiga springturer och joggingrundor har jag äntligen lyckats springa 5 km på strax över halvtimman.

Springa i ett svep, utan en paus eller att bryta för att gå några steg.

Det är stort!

(för mig)

ack värmeland du sköna

Efter en fin helg i värmlands skogar, men springturer på spånade stigar, tupplurer på filten i gräset, timmar med näsan i boken och mamma-lagad mat är det klart att man gråter när man kommer hem till en tom lägenhet.

Nu känns det inte bra

ingenting känns bra

det känns snarare inte alls

och det skrämmer mig

likgiltigheten är alltid värst

det är då man säger saker som man egentligen inte menar och vet att man kommer ångra

det är då man tar snabba beslut utan att känna eller tänka efter ordentligt

känslan av att jag bara har mig själv att skylla

att det inte lönar sig att bry sig eller visa uppskattning och omtanke

för man får inget tillbaka

och det är mitt fel

för jag vill ha för mycket

men jag vill ju inte ha mer än vad jag ger

En önskan om att känslan ska ge med sig

att den sveps bort av varma vårvindar för att sen försvinna helt

en rädsla för att den ska växa

att våren får den att gro och bli större

ibland blir jag bara så ledsen...

men jag vet att allt går upp och ner

det är så det är

det är så det måste vara

och oftast blir det bättre bara jag får det ur mig

som nu...

vårvindar

balkongmöblerna har åkt fram

plastblommorna och ljusslingan med färgglada bollar lika så

de svajar i vinden och får det att se ut som vår på riktigt utanför fönstret, vinterjackan har åkt undan för säsongen, och fram igen

kallt, kallt, kallt

förkylningen klamrar sig envist fast

idag trotsade jag tröttheten och gick ut på en rask promenad

vågar inte springa än, rädd för ett bakslag

längtar efter torr och grusfri asfalt

att få springa sig trött och svettig

första ensamma helgen på mycket länge

mer välbehövlig än jag trott

återupptäckt gamla vänner och fina människor

lyssnat på mig själv

söndagen har varit lång, trots en förlorad timme

jobbet är bara ett måste just nu

ett nödvändigt ont

tur att det finns någon som varit i samma sits och ändå stannat kvar, någon som kan lyssna lite och komma med tips och råd

för stunden tar jag allt med en nypa salt

jobbet är inte värt tiden, engagemanget eller energin längre

och man är inte mer än människa

reslusten har börjat pirra i kroppen

eller lusten att åka någon annan stans i alla fall

nu har jag varit här för länge

pausen i jul räknas inte

men inte har jag bokat några tågbiljetter över påsk än

hoppas på något sätt på ett infall att göra något annat

åka någon annan stans

men nu vill jag helst att du ska komma hem så jag får hålla om dig

vinterdvala

det blev höst i oktober, och vinter i november...

full av energi efter en lyckad semester kom paniken redan första jobbdagen

jag är gjord för så mycket mer

vill så mycket mer

kan så mycket mer

sen lunkade livet på och vardagen tog över

jobbet tog för mycket tid och plats och blev bara ett stort ont måste...

ute ändrade löven färg och den första snön föll, men inne var allt ändå bara grått

att det ska vara så svårt att bryta mönster och vanor

våga lyssna och känna efter lite mer

våga engagera sig, skaffa sig ett intresse, tänka stort och större, prova nåt nytt

men jag är så inrutad, trygg och liten

ge mig en bok och en kopp te och jag är nöjd

vad hände med kämparglädjen?

lusten att förändra och förbättra?

viljan att upptäcka världen? (eller åtminstone sverige)

men det kanske kommer...

eller, jag vet att det kommer

det börjar närma sig

krypa i kroppen

det är snart dags för steg ett...

smått läskigt, men ett nödvändigt ont

jag vill inte växa fast

julen tillbringades i ett nytt hem vid vänerns strand, och på onsdag läggs radhuset ut till salu

jag beundrar mina föräldrar

som släpper allt och börjar om på nytt

nu när de mer eller mindre bara har sig själva att tänka på

vintern har varit mörk och kall och jag har varit så trött, så trött

det är tur att du är så varm