... en känsla jag inte känt sen i höstas.
Det är nästan ett år sen.
Jag har min första riktigt lediga helg på evigheters evighet, och det känns så bra!
Jag är sådär fredagstrött och allmänt nöjd med tillvaron.
Trots kaos och ensamhet så känner jag mig varm inombords.
Är det höstnostalgin som kommer?
Annars fyll jag av känslan att jag äntligen är på väg.
Jag vet inte riktigt vart, eller på vilket sätt... men jag står inte och stampar längre.
Något ligger i luften.
Doften av höst och förändring...
fredag 28 augusti 2009
lördag 22 augusti 2009
"kan själv"
Hela världen har blivit ett "gör det själv"-samhälle.
Man ska måla om sommarstugan själv, köpa IKEA-möbler och montera ihop själv. Man ska vara såpass datakunnig så man kan installera, ominstallera och formatera själv.
Man ska baka brödet själv, ysta osten själv och färga håret själv.
Människor har blivit så upptagna av att ta hand om sig själva att de glömmer bort andra.
Detta gäller självklart inte alla.
Fortfarande finns det människor som inte tvekar en sekund att ta tunnelbanan över, fastän klockan är halv tolv en vardagkväll, bara för att jag har sett en stor spindel i mitt badrum.
Människor som snällt kommer över med en fullproppad konsumkasse när jag ligger hemma i feber och inte orkar ta mig ut.
Det värsta är ju när man vant sig vid att man måste göra allt själv.
Att man känner att det inte ens är nån idé att be om hjälp.
Att det är fult att behöva andra.
Att man ska klara sig själv, i ur och skur.
Ett tydligt exempel är när man känner febern komma krypande en torsdagkväll, och vet att man ska jobba hela helgen. Trots att jag ringer chefen för att förvarna är det enda svaret jag får
"då får du hitta nån annan som kan ta ditt pass"
Här ligger jag hemma i feberyror och ska ringa samtal efter samtal för att hitta nån som kan jobba åt mig!?
Ingår inte det lite i rollen att vara chef, undrar jag då.
Men det finns som sagt vissa människor som har en helt annan inställning. Människor som kan få en att gråta av lycka.
Som svarar med ett "inga problem, det blir skoj!"
Som finns där när man behöver dem, som hjälper en när man inte kan själv, helt utan att tveka.
Det sorgliga är ju att man blir förvånad när det väl händer.
Man ska måla om sommarstugan själv, köpa IKEA-möbler och montera ihop själv. Man ska vara såpass datakunnig så man kan installera, ominstallera och formatera själv.
Man ska baka brödet själv, ysta osten själv och färga håret själv.
Människor har blivit så upptagna av att ta hand om sig själva att de glömmer bort andra.
Detta gäller självklart inte alla.
Fortfarande finns det människor som inte tvekar en sekund att ta tunnelbanan över, fastän klockan är halv tolv en vardagkväll, bara för att jag har sett en stor spindel i mitt badrum.
Människor som snällt kommer över med en fullproppad konsumkasse när jag ligger hemma i feber och inte orkar ta mig ut.
Det värsta är ju när man vant sig vid att man måste göra allt själv.
Att man känner att det inte ens är nån idé att be om hjälp.
Att det är fult att behöva andra.
Att man ska klara sig själv, i ur och skur.
Ett tydligt exempel är när man känner febern komma krypande en torsdagkväll, och vet att man ska jobba hela helgen. Trots att jag ringer chefen för att förvarna är det enda svaret jag får
"då får du hitta nån annan som kan ta ditt pass"
Här ligger jag hemma i feberyror och ska ringa samtal efter samtal för att hitta nån som kan jobba åt mig!?
Ingår inte det lite i rollen att vara chef, undrar jag då.
Men det finns som sagt vissa människor som har en helt annan inställning. Människor som kan få en att gråta av lycka.
Som svarar med ett "inga problem, det blir skoj!"
Som finns där när man behöver dem, som hjälper en när man inte kan själv, helt utan att tveka.
Det sorgliga är ju att man blir förvånad när det väl händer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
