kolsyra och bubblor

jag går snart i bitar...

Det var länge sen jag ville nåt såhär mycket...

och just nu kan jag inte göra så mycket mer.

Jag ska försöka promenera bort pirret i benen i ett frostvitt hägersten.

varm mjölk

Efter en natt med äventyr, fyra timmars sömn och en hel dag på ett roligt, men ack så hysteriskt jobb är man ganska trött.
Att somna strax efter elva för att vakna halv tre, ligga och vrida sig en timme, försöka lite till för att ge upp vid fyra är inte okej.
Dricka te mitt i natten, försöka somna på soffan, ge upp ännu en gång vid halv sex, för att slockna påklädd i sängen med huvudet vid fotändan klockan sju.
Vakna vid tio för att åka iväg och hälsa på vänner.
Komma hem, duscha bort frusenheten, somna vid halv nio, sova tills nu för att vakna och inte kunna somna om...

Nu står varm mjölk på spisen. Dags för huskurer för att kunna somna om. Ska jag försöka med soffan igen, eller strumpor på fötterna, huvudet under kudden, påklädd under en filt?

Det är du som kryper under huden på mig. Det är du som orsakat kaoset i min kropp. Jag älskar känslan, men varför gör den det så omöjligt för mig att sova?

snabba hjärtslag

Kaffe, kaffe, kaka...
Leenden, spunnen mjölk.
Jag hade glömt bort hur kul det är att jobba. Jag hade glömt bort hur bra jag mår, när jag mår bra.

Hysteriskt pianoplinkande och allsång på Debaser med världens härligaste Miss Li.
Glädje från tårna hela vägen opp. Musik, musik, musik.
Blixtförälskelse och pirr.
Äventyr på söder mitt i natten.

Kaffe, kaffe, kaka...
Leenden, spunnen mjölk.

Snabba hjärtslag och tankarna på annat håll.
Jag kan inte sluta le.

baka, baka, liten kaka

Härom dagen var jag hemma hos mamma för att hjälpa till med julbaket. Sen nåt år tillbaka är det jag som får stå för godsakerna, medan mamma ordnar maten.

Den här hösten har blivit den bakfattigaste hösten på länge,
och det märktes...
Tre sorters kakor lyckades jag misslyckas med, på en eftermiddag.

Chokladsnittarna fick ett ägg för lite i smeten, och med bara smör och socker på plåten flöt kakorna ut till en oformbar massa och började bubbla och koka...
Den mjuka pepparkakan fick stå för högt upp i ugnen, och trots den gyllenbruna ytan var den blek, geléig och degig i botten.
Saffranskakan blev gyllengul, men platt som en pannkaka då jag glömt att vispa ägg och socker tillräckligt poröst.

Det såg för roligt ut när allt stod där uppradat på ett bakgaller...
En hög, men blek... en gyllengul, men platt... ett gäng spröda kakor, med lika mycket hål i som pärlsocker på...

Det blev en himlans trevlig eftermiddag ändå, och det var länge sen jag skrattade så mycket.
Det blev faktiskt gott också, trots det fula yttre.

morgontankar

Jag tillhör den där brokiga skalan människor som sprätter när de går.
Du vet, de där som konstant har prickar på baksidan av vaderna. Speciellt när det är lite blött ute, regnigt och lerigt. Då kan prickarna nå ända upp till knävecken.
Man sprätter liksom med hälarna, går väldigt snärtigt.

Värst är det på hösten, då det är som blötast, och på vintern, då det är grus över allt.
Förutom att man får prickiga och fläckiga ben är det lite besvärligt när jag har strumpbyxor på mig. Strumpbyxor och stövlar med vida skaft. Då sprätter jag upp gruskornen på benen, och sen trillar de ner i skorna.
Jag kan behöva tömma skorna var femte minut ibland, beroende på vart jag går. Det är lite besvärigt när jag är ute och promenerar en lång sträcka. Hur jag än gör letar sig gruskornen in i skorna igen.
Men jag är van att gå med grus i skorna.
Även om det skaver och irriterar så väljer jag att ha strumpbyxor och skor med vida skaft.

Undra vad det säger om mig som människa?

svart på vitt

Ofta tror man att man är snäppet bättre än vad man egentligen är.
Man ser sig själv som vettigare och smartare än andra.
Man har för höga förväntningar på folk. Tror att allt hänger på vad man själv gör och inte gör...

Idag fick jag bevisat att det där "vi hörs" som man säger så ofta egentligen betyder "vi hörs när du hör av dig"
För inte fan hördes vi idag, fastän det var du som ställde in, sköt upp och planerade om...
Inte fan "hörs vi" om inte jag skickar ett sms, ringer eller påminner på ett eller annat sätt.

Annars har jag haft en trivsam dag i min ensamhet.
Porslinsfynd på myrorna och ett allt för dyrt besök på Indiska.

Besvikelse och ilska blandat med känslan av att ensam är stark.

Som doktorn i Gamleby sa till mig när jag fick jättepanik och var tvungen att prata av mig; "det låter som att du är en väldigt ensam människa"

tacka fan för det...

...hellre självvald ensamhet än påtvingad.

treo är min bäste vän

Helt plötsligt är det slut.

vi kämpade gärnet, och sen, med en smäll, var det över.

Vin- och arbetsrelaterad baksmälla varade i dagar...

brustabletter och kaffe höll mig på fötter, men varför?

Trött så trött, men jag kan inte tillåta mig själv att sova, att vila.
Vissa mornar är ögonlocken tunga som bly, ändå ställer jag klockan och kämpar mig upp.

För att göra vad?

Vänta ut tiden tills man får gå och lägga sig igen...

Ute är det grått, så grått... i själen lika så.
En ständig dimma hägrar över mitt sinne.

Telefonen är alldeles för tyst, inkorgen alldeles för tom.

Jag kämpar för att behålla er, ser ni inte det?
Är det bortkastad tid och energi?
Gör ni det bara för att vara snälla?
I brist på annat?

Snart orkar jag inte anstränga mig mer...

varva ner och rensa ut

Sista programmet är inspelat... och dagarna vi aldrig trodde skulle komma är här.

Nu ska det rensas, redovisas,

plockas, sorteras, packas, kastas,

och returneras.

En märklig känsla.

Ett efterlängtat lugn, men även ett vemod...
Förkylningen börjar krypa sig på och kroppen skriker efter vila,
ömhet och närhet.

Det är mycket tankar som snurrar just nu, om många olika saker,
det är svårt att sova

utbränd?

Stress kan leda till olika typer av sjukdomar, som långvariga smärttillstånd, hjärtsjukdomar, men även utmattning och depression. Ofta förekommer kroppsliga och psykiska besvär tillsammans och man vet att till exempel depression hos den som drabbats av en hjärtinfarkt försämrar chansen att bli återställd från hjärtsjukdomen.

Stressen kan ge upphov till en rad symtom. Onormal irritation, nedstämdhet, oro och ångest är vanliga känslomässiga tecken på stress. Symtomen kan också vara olust inför att gå till jobbet och att vara irriterad på sina närmaste. Man kan vara trött, drabbas av förkylningar och infektioner, ha hjärtklappning, mag- och tarmbesvär, hudbesvär, muskelspänningar, svettningar, darrningar och andnöd. Man kan även drabbas av minnesstörningar och koncentrationssvårigheter. Allt detta visar att man måste försöka gå ner i tempo och vila sig. Vad man absolut inte ska göra är att försöka bli mindre stressad genom att arbeta mer.

Symtomen kan delas in i kognitiva, somatiska och psykiska.

Kognitiva symtom

• Minnesstörningar
• Svåra koncentrationsproblem
• Oförmåga att tänka klart
• Låg stresstolerans
• Överkänslighet för ljud, ljus, lukter
• "Tunnelseende"

Somatiska symtom

• Trötthet/utmattning
• Sömnsvårigheter
• Ökad infektionskänslighet
• Ökad smärtkänslighet
• Muskelproblem
• Mag-tarm problem

Psyke

• Känslolabilitet
• Nedstämdhet

Vilka drabbas?
I diskussioner varför vissa personer drabbas av stressrelaterade sjukdomar och andra inte, framhävs ofta personligheten. På Stressmottagningen betonar man dock att "det framför allt är en långvarig exponering för påfrestningar, utan möjlighet till återhämtning, som tycks utgöra den viktigaste riskfaktorn".

( http://www.suntliv.nu/AFATemplates/Page.aspx?id=1016 )

svar: ja

likgiltig

Jag är fan en sorglig människa.
trasig
i jakt på det som inte går att få av folk man inte känner.
ändå söker jag
söker och försöker
patetiskt

Men han med de fina ögonen och de sträva kinderna var något mer
där fanns det nåt
en känsla, en samhörighet
men det fumlade jag säkert bort
dum som jag är

patetisk, desperat och sorglig i andras ögon
jag kan inte göra annat än att hålla med

nu har det gått så långt att likgiltigheten börjar ta över
jag minns att du hatade den, att du såg den så tydligt i mina ögon och att den gjorde dig rädd
men vet du vad
den skrämmer mig med, nåt så oerhört

jag är en känslomänniska
ibland är det allt jag har
ibland är det allt jag lever på
och när det gått så långt att till och med känslorna försvinner,
då är det illa

jag håller på att gå vilse
och jag vet inte vad jag ska göra för att hitta tillbaka

småland

som en resa genom tid och rum...

ungefär så känns det att återvända till Gamleby i helgen.
Det är lite skräckblandad förtjusning,
hjärtvärmande nostalgisk ångest

konstigt...

Novemberfrost

Det här är första kvällen på länge som jag inte är trött, trots att klockan börjar närma sig midnatt.

Helgen har varit den bästa på länge.

Tid att städa och sortera.

Baka, pyssla och pilla.
Lägenheten är höstmysig och doftar kanel.
Promenader i novemberkylan.

Fika på soffan med trevligt sällskap och te.

Bio i höstmörkret med syster och mamma.

Idag har jag jobbat bland bönor och bakverk.
Tillverkat mackor med spännande pålägg.
Gjort flera liter utav kaffe i alla dess olika former.

Efter många timmar utav mjölkspinnande träffade jag min vän konstnärssjälen med sömnproblemen. Han som alltid lyssnar, han som ser mig... på riktigt.
Sen promenad längs med gatan som aldrig sover, tunnelbana hem, lite mat, dusch, te, ljus, telefonsamtal och pocketböcker

Det räckte med en ledig dag för att få mig på fötter igen.
En dag utan förpliktelser, och en dag av ombyte och andra slags utmaningar.

Imorgon är det måndag, igen.
Men det är okej.
Det ska till och med bli riktigt roligt.

vänskapsplåster

Het plötsligt räcker tiden inte till.
Veckorna rusar förbi och dagarna flyter ihop.

Trots att jag är dålig på att ge er tid, så tänker jag på er. Ofta, ofta.

Jag har mycket i rullning just nu som kräver mycket energi, och mörkret gör mig trött, så trött.

Ibland räcker det med ett kort möte på stan, ett sms, ett telefonsamtal eller ett besök på fiket för att min lycka för dagen är gjord
Ett varmt samtal på en kvart nere vid grafikdatorn är värt så mycket mer än en heldag på inspelning.
Ett besök och samtal mellan kaffeköpande kunder är värt så mycket mer en dag i studion.

hur ska man hinna med nya bekantskaper när man inte ens hinner med de gamla?

Det är ni som sprider ljus i mörkret
och värme i kylan.

Jag tänker på er
jag saknar er.

tiden räcker inte till
själen håller på gå sönder
ni får mig att orka med
ni gör mig hel
ert sällskap är min medicin

fan att man inte kan stoppa tiden i fickan och ta fram den när den behövs

tisdag

frukostdejt på kontoret

vidare mot finlandsfärjan där lukten av rök, sjösjuka och gammal fylla satt i både väggar golv

tisdagskärlek till mina söta, söta medpraktikanter

skratt i hissen, pirran med alla prylar och han med de tindrande ögonen

trevligt, själavärmande sällskap nästan hela vägen hem

pratglatt telefonsamtal med allrakäraste syster

nu är det bara den rogivande kvällspromenaden i ett höstklätt hägersten kvar, sen är min lycka för dagen gjord

tidningstimme

Det är magi att komma hem mitt i natten, öppna dörren och hitta morgonens tidning på dörrmattan.

Idag finns jag inte för övrigt.

Ingen bryr sig, ingen lyssnar.

Telefonen är avstängd, men va spelar det för roll.
Ingen ringer ju ändå.

Klockan är snart halv fem, de spelar john denver på radion och jag äter riskakor med pesto.

Snart är det måndag igen, och ännu en vecka med konstant magont väntar.

berör mig, rör vid mig, få mig att andas igen, få mig att slappna av

(svammel)

Vissa dagar säger jag inte många ord.

På kvällen när jag kommit hem skulle kunna skriva ner det jag sagt under dagen utan några större problem.

Minnas varje ord och varje tidpunkt jag sa något.

Det skulle bli en A4 sida med ord, eller kanske två.

Idag har jag jobbat från 8 till 22.
Det är kul, men utmattande.

Och jag luktar kaffe om händerna.

100

såg nyss att detta är mitt hundrade inlägg, men det var inte det jag skulle fokusera mig på denna gång.

Ibland känns det som att man bara är där för att andra ska kunna ta cred för det man slitit med, samt slänga åt en bilnycklar och be en parkera om. Eller slänga om de ord man säger och sen idiotförklara en för något man inte ens sagt. Eller sucka när man ber om hjälp eller förklara sönder något när man inte förstår allt på en gång.
Ibland kommer en ljusglimt då man får en klapp på axeln och ett värmande ord. Tyvärr sker det första oftare än det sistnämnda. Hittills kan jag räkna de gånger det hänt på en hand, det andra har jag inte händer nog för att räkna.
Måste man vara kall, elak och ego för att överleva denna branch? För i sånna fall har jag hamnat så fel...
När man står ute i kylan och bara känner sig ivägen vill man ju bara hem och gömma sig under täcket. Det är väl inte konstigt om jag inte har så stor koll på allt, jag är ju där för att lära mig. Så lär mig, visa mig hur man ska göra istället för att skrämma mig och få mig att krympa.
Hade det inte varit för en betald kväll med kaffe, latte, kakor och mackor hade jag nog gått hem med tårar i ögonen, en klump i magen och en ovilja att komma tillbaka.

musiknostalgi

...en längtan efter det som var.
Nyfunnen kärlek till textrader som tränger sig igenom skalet, trasslar sig in och efterlämnar en känsla. Inbillning av att det ska vara du och jag. Saknar värmen från din rygg, dina händer, mina händer i dina händer i mina händer. Utanför fönstret ändrar träden färg från dag till dag och snart finns inga löv kvar. Saknar doften av te och värmeljus fast du säger att det inte doftar men det gör det för det vet jag för jag saknar det för jag saknar dig även om du inte är en person utan flera eller mer än känsla av värme och trygghet än en fysisk person.

en efterlängtad känsla

... har äntligen infunnit sig.

Lugn, pirr och värme.

Annars är det grått, kyligt och förkylt.
Tiden räcker inte till och kroppen orkar inte. Det blev ingen första dagen på jobbet idag, det orkades inte med helt enkelt.
Det är mycket att göra och det är roligt, men när man inte riktigt får tid till att återhämta sig på går man runt i en konstant dvala istället. Gör det mesta halvdant och halvhjärtat.
Men jag ska samla mina krafter, köpa vitaminer och naturläkemedel, peppa kropp och själ och hoppas att det går över snart.

---det svåraste är att prioritera----
--att veta vad som är viktigast--

Helt plötsligt har det blivit roligt att åka tunnelbana på morgonen.
Har man tur får man sällskap en bit på den väg som numer kantas av kastanjer och höstlöv.

Mornarna är kyliga, gräset klätt av frost och träden flammande.
Jag är varm inuti.
Njuter dystra kvällar med levande ljus och te i koppar tillräckligt stora för att värma båda händerna på. Promenader i höstmörkret med allra käraste syster.

Hösten är min årstid. Där finner jag lugn och trygghet.
Det må vara kyligt ute, men inuti är jag varm...

och det har börjat pirra.

söndagsångest

Nackspärr efter en konstig natt utan kudde.

Bekräftelsebehov, så stort att jag kommer gå sönder på köpet.

Tiden går fort och jag håller mig sysselsatt. Det är lika bra, då slipper man tänka och känna.

Älskar min lilla lya och trivs med praktiken.
Men jag vet inte om folk förstår mig.

Höstpromenader, ljuslyktor och te.

Snart är det fredag igen.

ordbok

reserv

1) förhållandet / tillståndet att ngn / ngt (vid en viss tidpunkt icke är värksamt) an­vändes, utan hålles i beredskap

2) hålles redo / bevaras / sparas /reserveras för att (kunna) användas / insättas / ut­nyttjas, när det blir nödvändigt / lämp­ligt

given

säker, avgjord, odisputabel, obestridlig; självklar, otvivelaktig, som med säkerhet är att vänta; naturnödvändig
(jfr GIVET­VIS). Det är givet, en given sak (att osv.).
Taga ngt/ ngn för given.

rosor och ruiner

Murgrönan har börjat slita i mitt hjärta igen.
Det sker ibland, lite då och då. Oftast på våren eller på höstkanten.
Jag vill verkligen ner, få känna doften av havet, vandra kullerstensklädda gator upp och ner. Promenera i vinden längs med strandpromenaden, ta kärleksstigen bort mot snäck.

Förra sommaren när jag var nere var jag inte redo. Själen var trasig och orolig, det fanns för många tänk om kvar i mina tankar.
Nu känner jag mig lugnare.
Står med båda fötterna på jorden, och jag tror jag är redo.
Snart kommer kaoset, och innan dess hinner jag nog inte ner.
Men sen...
En krispig glödande hösthelg kanske jag tar båten ner. Packar ner mössa och regnjacka i fall att, och sen vandrar längs med söderväg och plockar nerfallna kastanjer.

Men innan dess ska jag flytta än en gång.

Packa upp mina flyttkartonger och se sakerna jag inte har sett sen du och jag slutade vara ett vi, ett oss.
Skala av tidningspappret från muggarna som stod i en vitmålad lägenhet. Packa upp allt som hörde hemma på hyllorna i köksskåpet över diskbänken med kranen som droppade. Ställa upp ölglasen jag lagt beslag på under tidiga morgonpromenader innan staden vaknat på en ny hylla, i ett nytt hem. Packa upp de gula tallrikarna vi åt vår första julmiddag ihop på. Ställa in vinglasen du köpte till mig i ett annat skåp.

Se allt det som fanns i ett annat hem, mitt första egna hem, för första gången sen jag lämnade ön.
Det har snart gått två år sen dess, och trots att jag är hel nu kommer det göra lite ont.
Du känner mig, och vi vet båda två att jag kommer sitta där på golvet och både gråta och skratta om vart annat. Minnas sånt jag trodde jag hade glömt... och sakna det som en gång var...

Även om jag kommer bo helt själv den här gången, kommer det finnas så mycket utav dig där.
Eller så kanske det blir så att saker faller bättre på sin plats här. Att muggarna blir snyggare i ett minikök, att frukskålen ser bättre ut i stockholmsljus, att kuddarna är mjukare i en annan soffa.
Att grejerna bara har väntat på att inta sin rätta plats.
Jag vet inte... vi får se.
Men känslomässigt kommer det vara, och jag vill nog helt vara ensam. Det kan nog te sig lite konstigt för andras ögon om jag sitter och kramar om en ljusblå muminmugg med snusmumriken på
och gråter.

dvala

Vissa dagar är man trött, så trött.
Inget kan få en pigg.
Varken att äta ordentligt, vila eller ge sig ut på en uppfriskande promenad.
Man känner sig som en hösäck, degklump.
Trött och seg.
Trots alla måsten, borden och det där roliga man faktiskt kan göra.
Men orken är borta.
Inte ens solskenet hjälper.
Trött, så trött.

systrar

Jag trodde tjejer höll ihop.
Jag trodde tjejer värnade om varandra.
Men icke.

Vad får två 16-åriga tjejer att hoppa på en tredje tjej klockan fyra natten mellan lördag och söndag? Tjejer som inte ens ska vara vakna då, allt mindre utomhus.
Mobiltelefonen i handen, ett samtal med en röst jag saknar, väskans axelband dansades sönder tidigare under kvällen och har nu spännts fast på pakethållaren.
Skogsdungen mellan t-banan och radhuset. 100 meter skog.
Jag cyklar alltid hem från t-banan, jag pratar aldrig i telefon. Upp på cykeln och fort hem, men inte igår... inte igår. Ett samtal jag inte kunde låta bli att ringa.

Ett ovaksamt ögonblick.

Nån annans händer på min cykel, frågandes efter cigg, ett fast grepp om pakethållaren, jag stannar upp, händer sökandes efter min väska. Snabba rörelser, rycker åt sig väskan, den andra springer, bollandes med väskan mellan sig. Ilska, adrenalin, frustration och ännu mer ilska. Springer ikapp, får tag på väskan. Håller hårt, hårt, hårt. Allt jag äger finns i den väskan, obetydelsefullt för dem, men allt för mig.

Elaka ögon och hånleenden.

Plötsligt liggandes på marken, en lerig gräsplätt, telefonen hårt i ena handen, väskan hårt i den andra. En sko i ansiktet, oförmåga att röra sig, elaka händer som sliter och drar. Drar i väskan, drar i armen, drar i handen med telefonen. Fuktigt, lerigt, kallt gräs. Gryningen är nära, paniken lika så och jag skriker. Skriker allt lungorna förmår sig för, skriker av rädsla, av ilska.
De släpper, springer, jag lika så. Upp på cykeln, hem, fort, fort, fort.
Timmar av darrande händer, rödgråtna ögon och tröst från rösten som andas trygghet.

Jag trodde tjejer höll ihop.
Jag trodde tjejer värnade om varandra.
Va fel jag hade.

hemlängtan

Det är märkligt att man behöver åka bort för att hitta hem.

Besöket i huset vid vänerns strand gav mig precis det jag behövde. Det gav mig tid att andas, tid att koppla av. Det gav mig tid att släppa allt och alla och få distans till det som varit. Det fick mig att inse att saker aldrig kommer bli som förut, och det fick mig att förstå att det inte bara är av ondo. Att man behöver släppa vissa saker för att kunna påbörja något nytt.

Det har varit en tyst visit.
Jag har tänkt mycket och pratat desto mindre.
Visst har det varit ensam och ensligt vissa dagar, med det har varit en välbehövlig ensamhet. En självvald ensamhet.
Pocketböckerna har hållt mig sällskap kyliga dagar. Vänervattnet har svalkat mig varma dagar. Cykelturer har dämpat rastlösheten och sommarpratare på P3 har fått mig att både skratta och gråta. Små sms har gett mig bevis på att ni finns där och att ni kommer fortsätta finnas där.

Jag har tänkt på er alla väldigt mycket. Gått igenom alla dessa saker vi varit med om sen jag lärde känna er.
Jag har tänkt mycket på dig, mer än vad jag gjort på länge. Mer än jag nånsin gjort sen du och jag slutade vara ett vi, ett oss.
Det är nog luften, vattnet och vinden som fått mig till det. Vågskvalp och vindbyar minner mig om en tid, en plats, ett oss, ett vi.

Det har nog hela tiden handlat om att jag känt mig hemlös.
Att jag saknat den där tryggheten. Jag har varken haft den i en plats eller i en person. Men nu har jag hittat den igen.
Besöket i stugan med de vita knutarna har gjort sitt. Nu är det snart dags för mig att återvända till asfalt och avgaser. Jag hoppas jag kan hålla kvar det lugn och den känslan av trygghet jag hittat här.

Allt gammalt är som bortblåst. Det är nu äventyret börjar.

Simma motströms

Mitt horoskop i fredagens NWT

"Byt ut en vän innan du förlorar hoppet om hela mänskligheten.
Var försiktig med alkohol"

Tack alla ni för att ni finns och förlåt om jag har varit svår.

Av någon konstig anledning så går det alltid ut över de man tycker bäst om och de som förtjänar det som minst. Snart återvänder jag till sthlm och jag längtar efter att få träffa er. Jag saknar er nåt så oerhört, och jag tycker om er så mycket mer än jag kanske visar.

jag ville mest bara säga det
jag vill att ni ska förstå hur mycket ni betyder för mig
och även om jag är knäpp ibland och låter känslorna styra lite väl mycket så mår jag ganska bra
det är bara frusterarande att inte ha något att göra
och egentligen är jag väl bara avundsjuk
det är aldrig illa menat mot nån utav er
jag måste bara få ventilera mig lite
skriva av mig

det är ni som gör mig hel
det är ni som gör mig till den jag vill vara
till den jag är


Tack!

byter tunnelbanan mot blåbärsris

Imorgon tar jag en paus från storstaden.
Andas värmlandsluft, läser böcker nere på stranden, badar i sötvatten, promenerar i skogen och plockar blåbär. Kanske blir det en blåbärspaj eller två i ren terapi.

Jag återkommer när jag hittat mod, vilja och entusiasm igen.
Då blir det fika, uteserveringar, stadspromenader och tankeväxlingar.

Tills dess önskar jag er all lycka i storstaden,
ni som varit här länge
ni som är relativt nya
ni som nyss kommit
ni som kommer.

Må väl.

sol igen

... när allt känns som mörkast blir det en spricka i molntäcket
och där bakom skymtar solen.

på söndag ska jag provjobba
om en vecka blir det en familjehelg med bio och utflykt
sen blir det förhoppningsvis några dagar med sol och bad på mörudden
augusti bjuder kanske på mer jobb

och juste...
från och med september bor jag i en liten andrahands-etta i fruängen

åska och en doft av sommarregn

Snart på väg ut mot ännu en söderförort, för att titta på ännu en lägenhet jag inte kommer få.

Gårdagen, djurgården, filt, musik, bok, trevligt sällskap, prat och vin, vin vin. Det är så jag överlever. Ruset på cykel är lycka, susandes genom staden.
Jag håller på att förfalla...

Jag har försökt sätt ord på hur jag känner så många gånger. Det är svårt, nästintill omöjligt, men jag ska försöka igen.

Befinner mig i ett mellanting av allt och inget. Ett svart hål, nån har tryckt på pausknappen. Jag har inget vettigt att göra och nu börjar dagarna flyta ihop rejält. Det gick bra tills jag blev sjuk... så slutade jag promenera och tappade all ork och inspiration... fan, när jag kommer tillbaka från ännu en lägenhetsvisning och om det inte regnar ska jag ge mig ut på en stavpromenad. Jag behöver det... lite ordning och reda.

Jag är ledsen men jag kan inte förklara. Det känns tomt bara. Det har gått så långt att jag inte orkar bry mig, att jag egentligen vill ställa in allt med alla och bara ligga hemma.
Jag måste få nåt att göra, eller komma härifrån ett tag...
Börjar med promenaden i eftermiddag, kanske peppar den lite. Och om det regnar får jag promenera imorgon, tidigt. Jag måste, få ordning igen, komma igång, få rutiner...

Världens onödigaste inlägg, allt är bara äckligt, alla är bara konstiga, värst, konstigast och äckligast är jag själv... Och som jag misstänkte har jag hamnat i mitten när det gäller ett planerat äventyr. Kanske skiter jag i det också.

Dags att gå ut till bussen. Åka till ännu en söderförtort och kolla på ännu en lägenhet jag inte heller kommer få.

Just nu är allt så jävla meningslöst.
Det finns ingen poäng med nånting alls.

ensam

vart är ni?

spring i benen

Dimmiga dar.
Varma dagar under filt med frossa. Tusen papperstussar på golvet. Ansträngande att gå ner för trappan till köket för att koka te. Tillbaka upp och krypa ner under filten.

Idag, rastlösa ben och trappan känns inte längre som mount everest.
Efter två veckor av ständigt cyklande, promenerande, fikande räcker det med tre dagar i sängen för att kroppen ska bli rastlös.

Jag tror jag har sovit bort det mesta nu, febern är över. Det gäller att ta lugna tag, men imorn måste jag bara ut ur huset. En liten promenad, en liten sväng till stan. Promenera, spatsera, se folk och få bort myrorna ur benen. Rädd för ett bakslag bara, det vill jag inte. Jag orkar inte vara sjuk, det tär på psyket. Min frihet ligger i att ta mig vart jag vill när jag känner för det. Bara sticka iväg... Det går inte med täppt näsa, huvudvärk och feber.

Sömnlösa nätter med pocketböcker i sängen.
Dannyboy och kärleken.
Det slog mig, att det är historien om dig, och mig, men var för sig.
Vissa människors vägar möts när de behöver varandra helt enkelt.

Två glas rödvin och träpärlor vid köksbordet med mamma. Inatt borde jag kunna somna på en gång. Sista vilan för att få bort resterna av det onda, sjuka. Sen borde jag vara på benen igen, vill vara på benen igen, måste vara på benen igen

I helgen kommer besök från förr.

Märkligt.

Och ingen från nuet finns här att prata om det med.

längtar efter mascararandiga kinder

Jag har knappt gråtit sen jag kom hem.
Jag är för glad för det, trots allt kaos och förvirring.

Cykeläventyr i stan mitt i natten, sitta i en park och dricka vin, röka ciggaretter, filosofera. Allt medan solen går ner över staden jag blivit nyförälskad i.

Prata i telefon med vänner som är nära, men ack så långt bort.
Prata i telefon med vänner som är långt bort, men ack så nära.

Åka tunnelbana i ösregn, komma till en lägenhet helt genomblöt och bli bjuden på kaffe av någon jag aldrig träffat.

Jag väntar på att få gråta, jag längtar efter att få gråta. Det ska bli så skönt, så berfriande, så renande. Det kommer nog snart, men inte än... Jag är för glad för det.

(Jag sa att jag ville skriva det kommande. Du tyckte att jag skulle göra det, att jag inte skulle censurera mig själv... Det lät visserligen bättre efter några glas vin, men jag bjuder på det ändå.)

Du är som en sten i min sko.
Från och med nu går jag barfota.

Cykleltur och Ronnie Sandahl

Fem minuter hann de vara hemma, sen kröp det och kliade över allt.

Jag flydde fältet dagen efter, tog min älskade cykel och trots värkande ben och ömma muskler lyckades jag ta mig in till stan.

Fika på Waynes med en av gtv-favoriterna som nu mer befinner sig i huvudstaden. Det blir nog en rolig höst. Mycket planer, men ack så lite tid vi kommer ha.

Man måste var Plus-prenumerant på aftonbladet.se för att läsa Ronnie Sandahls krönikor nu mer. Vilket är synd. Han är en favorit, och de sena nätterna jag dansade fram på götgatan hoppades jag på att springa på honom. Råka dansa rak in i hans armar och sen skulle det vara han och jag, för alltid.
Jag mailade honom och sa att jag saknade honom, och att det är synd att man måste betala för att läsa det han skriver. Betala för ett möte, för att få känna det han känner.

Han svarade på detta viset:

"...jag kan samtidigt förstå att Aftonbladet - som ju betalar min lön - inte vill ge bort texten gratis. Böcker, skivor, filmer kostar ju också pengar. Precis som tidningar."

Ronnie, jag som trodde vi var som gjorda för varandra...
oj va fel jag hade.

Sitt du där i din lägenhet på söder med din lattemugg i handen och skriv texter om den förvirrade unge mannen från småstaden.
Det är ändå bara påhitt numera, även du har fastnat i det kapitalistiska storstadstänkandet.
Ronnie, om du ser mig dansa ner på götgatan en ljummen sommarnatt, gå då åt sidan, låt mig dansa förbi och in i nån annans armar istället.

Någon som låter mig läsa det han skriver och känna det han känner, helt gratis.

självcensur

Jag vill sätta bokstäver på papper,
forma tankar till ord, få det ur mig.
Allt det som betyder mest just nu, allt det som känns mest just.
Det som om en vecka eller en dag inte kommer betyda nånting, men som just nu betyder allt.
Det som förvirrar mig nåt så otroligt.
Det som skaver under huden, kliar, kryper.

Men det är lätt att det misstolkas eller framförallt överanalyseras.

Eller så får nån syn på det som inte har något här att göra.

Då är det lättast att låta bli, inte säga nåt, låtsas som ingenting och bete sig som vanligt.
Bara vänta på att det ska gå över, att det inte ska betyda nåt längre.
För så blir det tillslut, tro mig, jag vet... jag börjar bli van.

Jag hatar att censurera mig själv.
Ännu mer hatar jag att känna mig som en reservplan,
en "i brist på annat".

Det är allt just nu, men ett ingenting sen.

allt går för fort...

... men inte tillräckligt snabbt.

Stockholmsnätter, Stockholmsdagar.
Tunnelbana, tunnelnbana, cykel eller buss.

Gamla vänner blir nya vänner, bra vänner, bara vara vänner.

Lägenhetslängtan, lägenhetsdrömmar.
Jag vill, jag vill, jag vill, men med kök.

Längtan är en ö, och nu har jag någon att hälsa på.

Rödvin, rödvin, med storasystern jag aldrig fick, och ett erkännande för mig själv.

16.33 Gamleby- Sthlm

Ett sista inlägg från Gamleby.

Väskan är packad, rummet är städat, kylskåpet är tomt.
Snart är jag på väg. Tre timmar kvar.

Mitt första besök i Gamleby var fullt av lycka, kärlek och självklarhet. Ett bekant möte nere på skolan och människor som gjorde intryck. Jag skulle bara hit, så var det och så blev det. Jag satt under ett träd, drack iskaffe och pratade i telefon med Han som betydde mest.

En sommar passerade, en sommar full av hjärtesorg, promenader och vin.
I mitten av augusti kom jag hit liten och trasig, släpandes på en alldeles för stor väska. På tåget ner hörde jag Lars Winnerbäck och Miss Li sjunga "om du lämnar mig nu", och jag grät.

Ibörjan var jag bitter, bodde på fel sida av väggen, stod och hängde i dörröppningen till alla andras TV-rum. Tittade, lyssnade, betraktade.
Damnark öppnade mig lite. Fyllekaos på stan, en jakt i ösregn och promenader ner till havet. Sen var det körövningar, jobba gärnet och se vad alla går för.
I oktober var det dags för Panorama, och där började kärleken. Många nätter i studion med rosenröd färg och Apologize på MTV. En skrattliga föddes, och jag var lycklig och odödlig.

Vad som hände sen är luddigt. Det var kommunikationsbrist, frustration och många långa prat-promenader för att hålla mig vid liv. Promenader, bakande och soffhäng i en lägenhet som inte finns längre. Sen blev det vinter, mörkt och kallt.
Nyheter och magasin. För lite sömn, för mycket kaffe och fan va vi är bra!
Reklamfilm, becksvart och en känsla jag trodde var borta. Veckor helt förträngda, men jag minns att jag grät... och grät.
Sen helt plötsligt var det vår och grönt ute. Full rulle i veckorna tre, tapetsera, måla, fixa dona.
Solen sken, 2orna kom ner, examenfest och sista dagen i skolan...

Det är precis som jag skrev nere på whiteboarden i skolan:

Du må komma hit och vara bitter och hata allt och alla ibland.
Fundera över va fan du gör här och hur puckona i din klass ens kom in.
Men när sista dagen är över, när ni har tittat på bilder och filmer från året som gått, kommer du älska allt och alla. Du kommer gråta och gråta, och önska att det inte behövde ta slut.

Det här är det sista inlägget från Gamleby.

Väskan är packad och rummet är tomt.
Snart är jag på väg. Två och en halv timme kvar.

mot nya äventyr

Jag vet inte hur jag ska börja det här.
Jag har suttit och skrivit, suddat ut och skrivit nytt i snart en timme.
Försökt få ord på mina känslor, få ner mina tankar på papper, men det går inte.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket den här tiden betytt för mig. Tiden, platsen och framför allt människorna.
Det finns vissa speciella, och ni vet vilka ni är.
Ni har betytt allt.
Ni betyder fortfarande allt, glöm inte det.

Det är inte ofta jag inte får fram ord, inte vet vad jag ska säga eller skriva. Ofta brukar jag prata sönder saker, men inte nu.

Jag kan inte säga nåt annat än tack.
Tack för att ni släppte in mig i era liv, och tack för att ni fick mig att släppa in er.

Elevhemmet är snart öde.
Mitt rum är kaos.
Själen lika så.

Det gör ont, så ont,
men jag älskar att säga frasen:

"Vi ses i Stockholm"

ständiga upprepningar

Då var det dags igen.
Mental blockering. Verkligheten tränger sig på. Bäst att hålla sig sysselsatt, då slipper man tänka, då slipper man känna.
Baka, baka liten kaka. Händer som rör sig, knådar, kavlar. Rulla rulla liten bulle.
Kan inte sitta still, kan inte lyssna, koncentrera mig.
Måste vara i gång, hela tiden. Det eller sova, sova, sova.

Känslan börjar tränga sig på igen.
För mycket känslor och hädelser på en gång.
Det är farligt.
Det är då allt börjar snurra för fort, för att sen stanna upp så plötsligt att jag kastas av, kastas ur.

Jag vill inte stanna upp för att andas, tänka känna.
Det gör för ont.

Jag kom hit ensam med min gröna resväska.
Jag kommer åka ensam med min gröna resväska.

Det är viktigt för mig att cirkeln sluts...

ur funktion

Ibland går rulltrappor sönder. Ibland slutar tunnelbanedörrarna att fungera.
Då ringer man på en reparatör.
Oftast tar det lite tid innan reparatören kommer, därför sätter man upp en skylt.
"Ur funktion" står det ofta på skylten.

Ibland går människor sönder. Ibland slutar man att fungera.
Då rings det inte på nån reparatör.
Då får man klara sig själv.
Man får inte ens en en skylt med orden "ur funktion" på.

Vissa dagar hade man behövt en reparatör.
Eller åtminstone en skylt, så människor vet att man inte fungerar.
Så de vet att man är trasig.
Kanske lockar det någon till att åtminstone försöka reparera, försöka laga.
Men oftast går de bara runt en, tar en omväg.

Väljer en annan dörr eller rulltrappa.

rosor på kinden

febervarma kinder och frusna vindruvor,
utvärdering med roosen, tupplur mitt på dagen, sprungit om varandra totalt hela dagen, sms, onödig genomgång, måla minnsetavla till blåsippan, framtidsångest, febervarma kinder, tårar, ensamhet av eget val eller inte? pratstund i kontrollrummet, färgutskrift tack vara nyfikenheten, för pigg för att sova, för trött för att orka annat, msn-
konversationer, promenad och pratbehov men orken räcker inte till,
febervarma kinder och frusna vindruvor

bryssel

En stad d'r husfasaderna 'r som ett lappt'cke. Ihopkn[pat av s[nt som blev ;ver, gammalt och nytt. Det 'r en m'rklig stad, sv[r att s'tta fingret p[. Och en dator med ett tangentbord utan [ ' och ;.
Jag har vandrat gator upp och gator ner. Tittat och f;rs;kt f[ grepp om staden, men det 'r sv[rt.
I varje gath;rn finns chokladbutiker, och torgen doftar s;tt av v[fflor.

Det 'r trvligt att vara h'r, men jag l'ngtar mer och mer till den storstad som ligger mig varmast om hj'rtat.
Stockholm, snart 'r jag [ter.

en lång dag

... och dagen tar aldrig slut.
Trots många, långa promenader och flertalet timmar i skolan.
Skaparglädjen försvann när reglar, väggar, uträkningar och budget kom upp. Jag har kört fast, igen.

Ibland är det så skönt att få göra sitt i fred, för då blir saker precis som man vill ha det.
Ibland önskar man att folk kom och hjälpte till utan att man behövde fråga.

Ibland får man känslan av att ingen bryr sig.
Ibland får jag känslan av att jag bryr mig för mycket.
Ibland är det inte storsint att tänka på andra mer än vad man tänker på sig själv. Det är bara dumt och kan bidra till att man går sönder, blir ett 500-bitars Linneapuzzel.

Ibland är man bra dum som gnäller och tycker synd om sig själv.

Jag är arg och dagen tar aldrig slut.
Det här kommer bli en pisshelg!

Jag trodde det var upskattningen och närheten i sig jag var ute efter, och att det inte spelade någon roll vart den kom ifrån. Men så var visst inte fallet. Den måste komma från ett speciellt håll, från någon speciell. Annars kan jag lika gärna vara utan...
Ibland måste man göra något knäppt eller smått dumt för att man ska fatta hur saker egentligen ligger till. Fast egentligen vet man det innan ändå, man vill bara inte erkänna det för sig själv.
I fortsättningen är jag hellre ensam, det blir enklast så...

gryning

Tidiga morgontankar. Eller mitt-i-natten tankar.

Obekväm i kropp och själ.
Tröjan spänner över axlarna och foten värker.
Foten, jag glömmer bort det ibland. En galen innebandymatch full av energi och spring, men foten tog stryk. Glömmer bort att jag fick ett litet infall när jag satt i fönstret två våningar upp. Det var en solig eftermiddag i maj för snart fem år sen, som slutade med att jag landade lite snett. Den värker när det är kyligt ute, foten. Blir lite stel och arg när jag sprungit för mycket... som nu. Smärtan vandrar upp i benet och går över till irritation i hjärnan. Jag hoppas det går över snart. Ofta vid irritation är min räddning en promenad, men när foten inte orkar vet jag inte vad jag ska göra. Hatar att sitta still.

Återigen denna förvirring, känslan av otillbehörighet, hopplöshet, trötthet. Denna ständiga trötthet. Kanske svaren på blodprovet förklarar varför, jag hoppas det. Jag hoppas det är kroppen som är sjuk och inte själen.

Fick bevisat idag att sladdar och kontakter inte är min melodi. Det visste jag redan, men är det bara det som räknas?
Dramaproduktion runt hörnet, scenografibygge igen. Måla, bygga, skapa... men vart är inspirationen? Vi hittade ett perfekt hus på vår rek-resa till kustens pärla.
Solen är för varm, kroppen är för varm. Inte ens vädret gör mig pigg.
Efter menlöst sorterande, ett evighetsgöra utan slut som ändå ingen kommer märka, vilade jag lite. En febervarm dvala medan dagen gick över till kväll och natt.

Vaknade av ett sms, fick ett infall att skriva mail, ladda upp bilder och dricka te.
Nu är febervärmen på väg tillbaka igen. Sömn några timmar så finns det förhoppningsvis ork till att göra lite tv imorgon, om inte får jag väl sova vidare...

aprilhimlen

solsken, fräknar, kaffe på balkongen

lycka

skola, förvirring, avslagenhet, ilska, maktlöshet, skaparglädje, korta glimtar av inspiration, förvirring, avundsjuka,

är det mig det är fel på?

home sweet home

Iklädd grön klänning sitter jag i det gamla flickrummet med dess lilamålade väggar och skriver.

Bilresan upp till storstaden var den trevligaste resan på länge.
Mycket prat, skratt och ännu mer prat blev det, medan landskapet susade förbi utanför.
Tiden rusade iväg, alldeles för fort, och det hela avslutades med skjuts ända fram till dörren, och en kram.

Sen blev det ett besök på ICA i Bagis, eftersom Konsumkortet var spårlöst försvunnet.
Handla, handla och springa på gamla bekanta.
- pluggar du i småland? men bodde du inte norrut?
- jo, men det var förra året.

Jag brukar känna mig så liten varje gång jag kommer hem, men inte nu. Jag blev inte 8 år yngre när jag klev in genom dörren, utan känner mig såpass vuxen som jag kan göra, som jag får göra
(som jag bör göra?)

Stockholm ger mig ett lugn, en trygghet. Här kan jag slappna av och bara vara. Här är man någon och en i mängden på samma gång, och det tycker jag om. Jag går lite rakare i ryggen, med lite stadigare blick här än vad jag gör annars.

Snart kommer föräldrarna hem från fjällsemestern, och jag har lovat att laga middag åt dem. Det blir cous-cous med frästa grönsaker, linsgroddar, hummus och en kall vitlökssås.

Imorgon blir det grön vårkappa, lila sjal och några timmars strosande på söder. Har jag tur får jag kanske inviga solglasögonen också, då är lyckan gjord.

utan titel

något har gått snett
Det är så mycket negativitet i luften... det är som en dimma som klibbar sig fast på huden och inte går att tvätta bort, och den smittar. Det är det värsta.
Kryper från kropp till kropp.

Vi borde alla vara här av samma anledning.
Vi borde leva äta andas tv.

Vart kom dimman ifrån?
När tappade vi lusten och orken?

Vi vill ju, vi kan ju!
Det här är ju roligt! Det här är ju det vi vill syssla med!
Glöm inte bort det!

Minns de första varma sensommardagarna då Gamleby fortfarande var nytt och spännande.
Det pirrade i kroppen, man var så glad att man var här och man längtade så tills att få sätta igång med allt. Alla planer, idéer och möjligheter.

Nu är det ovilja, arga blickar och förvirring.
Det tisslas och tasslas.. eller så är det tyst. Knäpptyst.

Tystnaden skrämmer mig mest.

... eller när man endast kan kommunicera via kryptiska blogginlägg

(jag vet inte vad jag är för er, men ni är mitt allt)

morgon

Kylig morgonpromenad.
Glödande aprilsol.
Dimma.
Frosten är tillbaka.
Daggmaskarna är fastfrusna i asfalten.

03.09 - 05.05

Ett sms, 6 ord, klockan kvart i tre på natten.
Ett telefonsamtal, en välbekant röst jag inte hört på så länge, en röst som osar trygghet. En röst som minner om en ö, kullerstensklädda backar, lägenheten, soffan och katten.
Så mycket att prata om, så mycket ett berätta, så mycket att fråga.... Men vi håller osynlig koll på varandra, varken bortglömda eller förträngda.
Två timmar att säga det som inte sagts på ett år, och du lät precis som jag minns dig.
Tack för att du vågade, tack för att du tog dig tid, tack för att du kommer ihåg.
Idag har jag ett lugn i kroppen.

melodies & desires

Dagen började med en långpromenad till dance, dance, dance, i vårvarm luft och solsken.
Sedan långfrukost i lugn och ro med söderte och tidning.
Besök på skolan, leenden, prat och scenografibygge... det kliar i fingrarna på mig med.
Ett besök hos två lunchande sötnosar med lite tv och prat.
Mera frisk luft, solsken och promenad i nya skor.

Nu väntar en kopp te för att få upp värmen efter halvtimmen utomus.
Vad som händer ikväll får vi se. Jag vågar inte spekulera för mycket, men trevligt sällskap hoppas jag på. Det nöjer jag mig med.

Idag mår jag bra.

du är åter...

.. försvinn!

Jag vill inte veta av dig.

Låt mig bara vara...

... snälla,

snälla försvinn. Låt mig vara så som jag ska vara, så som jag är
eller har du blivit en del av mig?
ständigt återkommande...

ska jag försöka tränga bort dig, eller acceptera att du kommer gå vid min sida

bara mer eller mindre synlig

?

vattenfast mascara

Det som gör ondast är när de som står en närmast ser det som minst



♥


Det som känns bäst är när de som står en som närmast ser det utan att man ens behöver säga nåt

Diverse kvällsfunderingar

Planen att tillbringa en varm påsk i ett soligt stockholm gick i stöpen redan på tågresan hem.

Utanför fönstret vräkte snön ner medan det smålänska landskapet svichade förbi.

Att resa är så mycket roligare med trevligt sällskap.


I storstaden ligger det återigen ett decimetervitt täcke på marken och de planerade promenaderna i skogen blir nog inte av...

(Det där ständiga begäret och behovet av att ändra på sig, jag blir så självmedveten när jag kommer hem. Så liten, ful och osäker. Jag tycker inte om det.)

Jag vill ha ett eget hem att komma hem till. Ett eget krypin. En plats som är bara min, där jag bestämmer och kan göra som jag vill. Där skåpen är nästan tomma och besticken inte matchar varandra. Där man inte behöver välja vilket pålägg man ska ha på mackan... för det finns ändå bara havregryn hemma.

Jag längtar till ett hem som inte finns, inte än... men snart?


Vi såg stampande fötter, sång, dans och lycka.
En banal kärlekshistoria i en småstad, men den ligger rotad så djupt i mig. Lycka är att gå på musikal och att vilja dansa och sjunga hela vägen hem sen.

Veckorna har nog varit ganska slitsamma,
för jag är så trött så trött.

Tänker för mycket, känner för mycket... eller känner för lite?

Imorgon ska jag hålla syter yster sällskap när hon öppnar cafét. Sitta och dricka kaffe och titta på stressade påskresenärer. För att sedan promenera bort rastlösheten i en stad jag saknat.

sista etappen

Nyhetveckan är över. Kan vara bland det roligaste jag någonsin gjort.

Helgen tillbringades i skolan igen, men med lite mera tid för varandra. Tid att andas, tid att prata, tid att umgås. Det behövdes, ni behövs, jag har saknat er. Tack för en trevlig helg, tack för sällskapet, närheten, värmen, lugnet och tiden ni gav mig,
det behövdes, ni behövs.

Idag bjöd vi på chokladkolapaj med glass och jordgubbar. Terapibakning för att lugna nerverna och stimulera det kreativa.

Känns lite märkligt att faktiskt få komma hem innan midnatt, och det där med att sova till åtta betraktas nu mer som en rejäl sovmorgon.

Värme, närhet.
Ibland behövs det bara blickar. Det är det bästa.
Samma tankar, lika känslor. Obeskrivligt.
Jag tycker så mycket om er!

GTV-Nytt

Så är man mitt inne i en nyhetsvecka.
Sömn och mat är överskattat, nu är det att hitta nyheter, spela in inslag, redigera, skriva speakertexter, påor och avor, fixa gäster och så vidare...
Det går så fort att man inte hinner tänka efter, men oboy va skoj det är!

Jag har redan övervunnit min rädsla när det gäller att göra bil. Västervik tur och retur i går, solsken och nästintill tomma vägar, vilken känsla!

Idag har jag suttit i studion och läst upp nyheter om modersmål, brandfarliga element och nikotintuggummi ala GTV.

(jag läser nyheter både den 26/2 och den 28/2.. titta gärna på hemsidan)

www.gtvgamleby.se

Världens bästa hallåa var på plats oxå.

Nu ätligen förstår jag vad det var som fick mig att flytta hit, nu äntligen får jag göra sånt jag tycker är kul...
... synd bara att inte alla är här av samma anledning.

Imorn ska jag ta rollen som redaktionssekreterare.
Upp med tuppen, och till säng efter midnatt... men det är det värt, flera gånger om.

nollvecka

Så var det måndag igen.. det är alltid måndag, varför är det alltid måndag? Varför är de dagarna de värsta?
Glädjen kvällen innan att få komma tillbaka, och ångesten på eftermiddan när man inser att man är precis så liten som man fasade över att man kanske var.
Jag hatar måndagar.
Folk fann sig tillrätta i sina roller så fort, och jag är fortfarande mest livrädd. Skräckblandad förtjusning, med lyckorus ena sekunden och darrande ben i nästa.
Så påtagligt liten och ensam idag.
Glöm inte bort att kliva ur era roller ibland bara. Det räcker inte med en överordnads klapp på axlen. Jag behöver mänsklig närhet, pratstunder och kramar också, snälla glöm inte bort det.
Så påtagligt liten och ensam idag.
Jag hatar måndagar.

blå måndag

När blev jag så rädd, när blev jag så feg?
När tusan tappade jag bort det som fick mig att flytta hit? Tanken var ju inspiration dygnet runt. Vakna nätter på skolan, pysslande, skapande, med människor att skapa med, inspireras av. Skapa, skapa, skapa, dag som natt.
Det gick hyffsat ett tag. Byggades, målandes, bakandes... men vart tog det vägen? När tusan fösvann själva lusten, och vart tog den vägen?
Nu är jag mest livrädd, prat om sladdar, koppling, redigering, elektronik, ljud, bilkörning. Överallt detta prat om saker jag känner att jag inte kan. Känslan av att inte kunna det ens om man anstränger sig har blivit så pass stor att jag knappt vågar försöka längre, eller så illa är det inte riktigt... inte än.
Och de dagarna tre jag såg fram emot mest av allt på länge blev bara ett ludd, en suck, en synvilla. Det fanns ingen glädje, trots limpistoler, färg, mjuka blyertzpennor och modellbygge.

Jag fattar ingenting längre. Jag har tappat bort mig så, jag minns inte varför jag kom hit.
Människor, jag vill jobba med människor. Människor faschinerar mig, människor och möten. Möten, flyktiga, kaosartade, ärliga. Men i skolan pratar vi bara om koppling, sladdar, elektronik.. Där handlar allt om bokstavskombinationer, kc, bb, bm, xlr, bnc, Ska jag boka in en tid i redigeringen ska jag skriva mig som lwa i datorn...
jag vill inte vara en bokstavskombination!

Är denna känsla här för att stanna, eller är det bara en blå måndag i en grå stad?

söndagsfunderingar

Det är märkligt, för i fredags var det skriva jag skulle göra... men det hela slutade med att jag läste istället. Och det jag läste gjorde mig så nere att jag tappade lusten till att skriva.
För vissa hade det motsatt effekt, och de tomma sidorna jag besöker så ofta var nu återigen fulla av texter och tankar.
Det är märkligt, att ibland är allt som behövs någon som tar det första steget, öppnar munnen och säger det alla går runt och tänker på. Sen bara flyter det på, mer eller mindre ialla fall... om man får hoppas lite.
Vi är nog inte så trasiga och ensamma som vi tror.

Göteborg var käslomässigt kaos med för mycket alkohol, för lite sömn och bra film. En enda röra i en främmande stad med människor man tycker om, och människor man inte förstår sig på. Panikflykt ut på andra långgatan och ett besök på jazzkrog. Blåst, kyla och ösregn. Ensam promenad hem på natten och en känsla av lättnad i bussen på vägen tillbaka.

I veckan har vi byggt modeller och lyssnat på opera. Tre dagar av kreativititet, men trots det en besvikelse, en fundering om vad tanken bakom det hela var. Ett stort frågetecken, en suck.
En födelsedagsfest med middag, vin, tårta, dans, dans, dans... Huset var fullt av nya ansikten, och skrattligan känndes inte längre som ett minne blott.

Och nu, en varm känsla, ett lugn, en trygghet. För en gångs skull känns marken stabil, den har slutat skaka och sprickorna är inte längre lika långa, lika breda eller lika djupa.

måndag

En randig måndag. Glädjemorgon med bekanta ansikten. Röda skor. Kreativ verklighetsflykt med svart färg på röd vägg. Lunchdate med falaflar rullade av köttbullekungens dotter. Apatisk sladdkoppling i ett förvirrat kaos med för många händer. Tröttheten smög sig på, trött så trött. Paus till grey´s med värmeljus och söderte. Balsam för själen, läkande blad på burk, söt honung på spröda skorpor. Trevligt kvällsbesök i studion, men trött så trött. Guldbaggar delades ut, halvslutna ögon och huvudet vilandes på kudden i knät. Varm dusch efter en frusen dag.

(Jag duschade benen rödflammiga,
och grät kinderna mascararandiga)

spegelbarn

Jag har stirrat mig blind på min spegelbild så länge att jag inte längre ser hur jag ser ut.

Pratade med syster i telefon igår. Hon och en vän hade tittat på några av mina bilder då vännen hade sagt "din syster är en sån där jobbigt söt liten sak som kan få vem hon vill"
Va? Vem? Jag? skojar du?
Vilket skämt... va konstigt... inte jag inte... lilla opropotionerliga jag med min halvtaskiga vinterbleka hy, små ögon och svintohår. Pucko-jag som terapibakar och mer än gärna bjuder bort, för att sen gråta över att ingen bjuder tillbaka. Pucko-jag som går runt och städar undan efter andra och sen blir sur över att folk slutar ta reda på saker efter sig. Pucko-jag som gärna låser in mig på mitt rum, för att sen gnälla över att jag känner mig så ensam. Pucko-jag som inte bara kan släppa saker, utan ska överanalysera minsta lilla rörelse. Pucko-jag som gnäller på hur tråkigt allt är istället för att göra nåt åt saken.

Jag antar att det är ett tecken på att man faktiskt håller på att bli vuxen när man inte längre bryr sig så mycket om hur man ser ut, eller vad folk tycker och tänker om en.
Eller, det där var ju ren lögn. Det är klart att man bryr sig, men världen kanske inte längre kretsar kring det, rättare sagt.
Det finns fortfarande dagar när man vaknar upp och känner sig som vilken osäker 14-åring som helst, med finnar på hakan, flottigt hår och jeans som skär in i midjan. Man gör sitt bästa för att sminka bort osäkerheten och dölja att jeansen egentligen är en storlek för små.

Vissa dagar gråter man över att ingen kommer och knackar på ens dörr bara för att man bor på fel sida om väggen. Andra dagar skattar man sig lycklig över att ingen kommer och stör en och att man slipper allt oväsen...
Allt är relativt, och hur gammal man än blir och hur mycket erfarenheter man än gör, hur förståndigare man blir och hur bekvämare man blir med sig själv kommer alltid den där osäkra, ensamma 14-åringen bo under huden på en.

Man är så omedvetet medveten om sig själv, eller var det tvärt om?