julen nalkas

baka, baka liten julgran...

frostbiten

Äntligen blev det vinter
Ute är det gnistrande vitt och kallt
det ångar när man andas, ser ut som man röker

Stjärnan och ljusstaken är framme
Kvällarna tillbringas under filten med en kopp te
saknar Kränku och deras glögg- och julte.

Det mesta kretsar kring jobbet
och mitt enda dagliga sällskap är den stora tröttheten

Allt jag önskar nu är en kram och en klapp på axeln och att få höra att jag gör ett bra jobb och att jag är en fin människa

leriga skor och traisga knän

Helgen har varit en berusad dimma.
Bra musik, fina människor.

Sen har jag förmågan att i det där varma, berusade tillståndet bli alldeles galet förälskad i alla som pratar med mig, står nära mig eller bara luktar himla gott. En förälskelse som håller i sig några timmar, några dagar, några veckor... lite beroende på.
En sån där känsla som gör det svårt att hålla händerna och tankarna i styr... men jag tycker om att för en gångs skull förlora kontrollen lite, bara leva för stunden och inte vara så himla förståndig jämt.

Idag halkade jag i leran när jag sprang till bussen
typiskt!

25års-kris...

... släng dig i väggen!

Ett lugn har återvänt
Efter tre virriga år känns saker och ting ganska bra igen.
Själen är lugn och varm och rastlösheten har försvunnit...

Jag har en bostad jag trivs i
med en nyköpt vit, lurvig matta på golvet jag nästan vill bo på
krukväxter i fönstret och gulnande träd utanför
och har jag bott ett år, och får jag bo ett bra tag till...
som det ser ut nu.

Jag har fått mitt första "riktiga" jobb
första fasta jobbet på heltid med månadslön

det är stort!

Ett jobb där jag ska ha koll på läget, peppa, uppmuntra och chefa
...och det ligger bara 20minuter bort

Jag har fina människor omkring mig
som får mig att skratta och le
ibland nån som värmer mig om nätterna när jag fryser

Jag börjar hitta mig själv igen
jag mår bättre än vad jag gjort på länge

... och som det ser ut nu är lilla pappa på väg hem igen!

svala vindar

det är höst i luften
det kommer alltid lika plötsligt
trots varma dagar och solsken finns en viss kyla
solen skiner annorlunda
trädens löv börjar skifta i färg
gräsmattan är inte längre helt tom
här och där ligger enstaka löv
små gula fläckar på allt det gröna

jag älskar den här årstiden
i vanliga fall brukar jag promenera sönder den
andas in den, leva på den
men nu sover jag bara
sover, sover och sover
och allt har blivit så meningslöst

nystart

jag ber om ursäkt för mitt gnäll
hela min "tyck synd om mig"-stil

Det är dags att lägga ner bitterheten
börja uppskatta saker och människor i stället
och vara tydlig med hur mycket jag uppskattar dem

en fin kväll på 19e våningen med musik, alkohol, bra folk och en utsikt att dö för... sånt gör mig glad!

hösten är på väg, och det gör mig trött... matt
både i kropp och själ

Jag längtar efter värmen från någons hud
men orkar inte leta längre

det får väl bli som det blir

och det kommer väl när det kommer

som det mesta

promenad trots trötthet
och nu te, musik och levande ljus

ensammast i sverige

så många sms
med önskan om att ses
över en fika, en öl
eller en promenad

hittills har jag
inte haft ett enda
lyckat första försök

helvetes jävla skit

vart tog tiden vägen?

Min kropp tycker tydligen att det är helt okej att vakna halv åtta den enda dagen jag kan sova till nio...

Det är nästan tio år sen vi slutade högstadiet nu.
Tio år sen jag reste ner till den där ön som gjorde mig hel,
bjöd mig på äventyr.
Tio år sen jag promenerade runt på gatorna vid Säve och pratade i min lila nokia 3210 med er där hemma. Pengarna tog slut så fort, och efter ett tag pratades vi knappt vid längre.
En del hälsade jag på när jag åkte hem, en del föll bort.
Det är ganska naturligt, sånt händer...

I helgen återsåg jag folk jag nästan inte sett på tio år,
det är en halv evighet.
Vissa springer jag på då och då på stan, i tunnelbanan, på krogen... för världen är inte så stor som man kan tro.
I helgen festade, dansade, och rökte jag med dåtidens allra bästa vän, och jag kände mig som 16 igen.
Vi som vuxit upp sida vid sida, men som nu lever helt olika liv.
Hon har sitt trygga radhusliv, ring på fingret och tre söta, små barn att åka hem till, även efter en nostalgisk utekväll.
Själv nöjde jag mig med att vakna i en lägenhet på söder, denna gång utan den där krypande känslan i kroppen och utan den där tryckande dagen-efter ångesten. Jag fick till och med frukost, och lämnade ett meddelande med en träkniv i smöret....

Allt är kanske inte så hopplöst ändå

fredagsglädje!

... en känsla jag inte känt sen i höstas.
Det är nästan ett år sen.
Jag har min första riktigt lediga helg på evigheters evighet, och det känns så bra!

Jag är sådär fredagstrött och allmänt nöjd med tillvaron.
Trots kaos och ensamhet så känner jag mig varm inombords.
Är det höstnostalgin som kommer?

Annars fyll jag av känslan att jag äntligen är på väg.
Jag vet inte riktigt vart, eller på vilket sätt... men jag står inte och stampar längre.
Något ligger i luften.
Doften av höst och förändring...

"kan själv"

Hela världen har blivit ett "gör det själv"-samhälle.
Man ska måla om sommarstugan själv, köpa IKEA-möbler och montera ihop själv. Man ska vara såpass datakunnig så man kan installera, ominstallera och formatera själv.
Man ska baka brödet själv, ysta osten själv och färga håret själv.

Människor har blivit så upptagna av att ta hand om sig själva att de glömmer bort andra.
Detta gäller självklart inte alla.
Fortfarande finns det människor som inte tvekar en sekund att ta tunnelbanan över, fastän klockan är halv tolv en vardagkväll, bara för att jag har sett en stor spindel i mitt badrum.
Människor som snällt kommer över med en fullproppad konsumkasse när jag ligger hemma i feber och inte orkar ta mig ut.

Det värsta är ju när man vant sig vid att man måste göra allt själv.
Att man känner att det inte ens är nån idé att be om hjälp.
Att det är fult att behöva andra.
Att man ska klara sig själv, i ur och skur.

Ett tydligt exempel är när man känner febern komma krypande en torsdagkväll, och vet att man ska jobba hela helgen. Trots att jag ringer chefen för att förvarna är det enda svaret jag får
"då får du hitta nån annan som kan ta ditt pass"
Här ligger jag hemma i feberyror och ska ringa samtal efter samtal för att hitta nån som kan jobba åt mig!?
Ingår inte det lite i rollen att vara chef, undrar jag då.


Men det finns som sagt vissa människor som har en helt annan inställning. Människor som kan få en att gråta av lycka.
Som svarar med ett "inga problem, det blir skoj!"
Som finns där när man behöver dem, som hjälper en när man inte kan själv, helt utan att tveka.

Det sorgliga är ju att man blir förvånad när det väl händer.

sommarblandning

hur kommer det sig att man ibland måste åka bort för att hitta hem?

Hur kommer det sig att man hela tiden söker efter trygghet, rutiner och tvåsamhet
och varför, varför slår rastlösheten till så fort man hittat det.

Är vissa människor rastlösa in i själen?

Hur kan en stad som ligger så långt bort, geografiskt och tidsmässigt, fortfarande kännas som hemma?

Jag klarar inte utav samtalen längre.
De får mig bara att må ännu sämre.
Hon lindar in mig i ord och hypoteser som bara förvirrar mig ännu mer.
Förminskar mig, får mig att känna mig dum.
Som att det är mitt eget fel hur jag känner mig, mår och beter mig.
Att ingenting utifrån kan påverka sånt
och att det är barnsligt att skylla på staden jag bor i
att det är den som kväver mig, bedövar mig.

Sommarens bästa dagar var de jag vandrade kullestensklädda gator upp och ner.
De dagar jag bara var ett med skogen, böckerna, cykeln, vattnet, solen.

rosor och ruiner

Ett beslut i sista minuten.
På tisdag åker jag till gotland
visby
hem?

Det pirrar lite i kroppen utav spänning
Första semestern på länge, första riktiga semestern i alla fall

Men jag är lite nervös
lite orolig över hur det kommer kännas
sist jag var där blev det konstigt
jag klev av färjan med känslan av att komma hem
fast jag bodde någon annan stans

vi får se
det ska bli skönt att få åka bort några dagar
kunna koppla av
och gå välbekanta gator upp och ner

värmeslag

Midsommarförkylningen vandrar ner i lungorna, bak i bihålorna, in i hjärnan.
Jag kan inte andas, inte sova, inte prata, inte tänka, inte sjunga.

Ute är det varmt. Ledsen, men jag gillar inte värme.
Fjolårets sommarkläder stramar för mycket, och vissa är det bara att lägga ner i lådan igen och hoppas på att det går att komma i dem igen nästa sommar.
Det ger mig lite ångest, lite panik, lite skuldkänslor och tankarna om att jag bara har mig själv att skylla.

Första dagen på nya jobbet igår.
Iklädd randigt förkläde bland vetelängder, smörkransar, prinsesstårtor, rågbröd, havrebröd, lingonbröd, källarfranska, russinbröd, solrosbröd, vallmobröd och alla andra miljoners bröd jag ska känna igen och se skillnaden på.

Ett mysigt litet krypin,

men oj vad de inte kunde kaffe.

Det gjorde ont i hjärta och själ att behöva göra som jag gjorde.
Det går emot allt jag har lärt mig det senaste året.
Frågan är om man vågar vara lite besserwisser och komma med lite tips och förslag, kanke inte på en gång, men lite smygande allt eftersom iallafall...?
jag menar, att blanda redan spunnen mjölk med ny, och skumma om går ju bara inte...

nästa vecka blir det till att gå upp med tuppen
klockan sex ska jag vara på plats... och sen sälja macka och latte för 27 pix

Annars är det andra saker under huden som stör mig
stortvätt och creme på varje millimeter utav huden

en fin sommardag med syster räddade den ensammaste veckan någonsin
nu är det hennes tur
hon är fin
hon är jättefin

jag hoppas att hon börjar inse det nu

jag blir glad bara jag har lite jobb emellanåt, gärna mer än mindre
och så länge jag får bo kvar och kan betala hyran
bli bekväm i mig själv igen

få rutiner, vanor, ordning och reda

sen kan jag börja drömma igen
sen kan jag sticka

norr eller söder?

officiellt blev vi klara nu i helgen
inofficiellt har jag varit färdig ett år
det var då jag grät över att allt var slut
nu gråter jag mest över att jag fortfarande är så velig

på tunnelbanan in till stan kom den där känslan över mig igen
stockholm är för stort
jag hör inte hemma här
så är det bara

och idag har jag sprungit på alldeles för många bekanta ansikten
folk jag inte sett på allt emellan 5-9 år
folk jag inte vill se

det är nog snart dags att flytta

igen

febertankar

vad kan föra oss närmare varandra, än föraktet mot de andra
det är vi mot hela världen

och alla andra är dumma i huvudet

det är dagar fulla av huvudvärk, papperstussar på golvet, önskan om frisk luft men orken räcker inte till.
Jag är inlindad i filtar och plöjer genom böcker lika lätt som solbrända ben klyver vågorna på sommaren

ständiga tankar och formuleringar av meningar,

men inget sätts på pränt

varje liten prick, fläck på golv och vägg får liv och rörelse i ögonvrån
spindlar överallt, men bara i periferin

persiennerna är nedvinklade men solen letar sig igenom ändå
strimmor på golvet vandrar sig upp längs med väggarna

ett förakt mot mig själv

och ständiga tankar på dig

jag vill skriva
det är det jag vill göra
bland annat

strand

det där leendet som får mig att glömma tid och rum

doften var densamma
som den du lämnade på kudden

det är konstigt
att du får mig så ur balans

eller är allt bara ett önsketänkande?

labil

...och så tog nostalgin över mig med.
Värmen och kärleken
lyckan och gemenskapen
ilskan och irritationen

från att ha haft ångest och panik över att åka ner känns det hela lite bättre nu. Det ska bli riktigt trevligt, kanske till och med jätteroligt.
Vi var ju så jävla bra.
Vi hade ju så himla kul.
Vi kom varann så nära.

Det är en känsla och en gemenskap man bara kan uppleva där nere, och jag tror alla vi behöver uppleva den en sista gång.
Det är ju bara några dagar, och inget där är på blodigt allvar.
Det blir som en paus ifrån verkligheten och en resa i tiden.

Va skönt att äntligen kunna känna så.

påtår ingår

en vanlig dag på jobbet
men ett besök från förr
ansikten som hör ihop med en varm känsla i magen
(kärlek till sig själv och till en annan)
En tid som var då
då jag trivdes med mig själv
och hade någon

jag skäms
trivs inte
vill inte att ni ska titta på mig
vill inte att ni ska se mig

det är därför jag är så kall
det gör för ont
jag saknar er, men ännu mer saknar jag mig själv
den jag var, den jag egentligen är

just nu är det bara ett mellanting
en väntan
trassel att reda ut
en kamp för något bättre
men det är svårt

så jävla svårt

och jag känner mig så liten och ensam

nattbus

ännu en besvikelse
inställt uppskjutet

fick bort frustrationen genom att tvätta fönster

senare en kväll med skratt, öl och dialekt
fina ord
någon slags bekräftelse
och på golvet står en tavla som för 12 timmar sen hängde på väggen inne på Carmen

det kan nog bli en bra sommar ändå

grått

varför ens försöka
skicka sms jag vet jag inte kommer få svar på

kakorna jag bakade till dig smakar nog mest damm nu

musik, musik, musik
det är inte lika roligt ensam
bekanta ansikten
men jag kan inte längre placera alla
...tydligen finns det gränser
även för mig
vilket förvisso är bra

idag har jag knappt tagit mig ut ur lägenheten

och jag är så trött på att sova ensam

jag ljög
det är inte du som alltid råkar springa på mig när jag är trasig
det är jag som söker upp dig

med solen i ögonen

lycka

skulle vara

att få börja

fler dagar

på samma sätt

som denna

vårkänsla

helt plötsligt vimlar stan av människor med barnvagnar, nyförälskade hand i hand par, gravidmagar, mjukglass, solglasögon och uteserveringar.

det är då man liksom kommer på hur ensam man är själv.
att sitta hemma i mörkret på hösten ensam är helt okej
men att promenera vinterviken runt och ständigt möta dessa lyckliga människor är ren terror

(nej jag är inte bitter)

begreppet vårkänsla har fått en ny betydelse
det är bara ett annat ord för höstdepression

äggskal

ibland går jag runt som i en bubbla.
medveten av vad som händer runt om kring, men inte mottaglig
känner inget, tycker inget, tänker inget.

Folk får göra vad de vill med mig
jag slänger ur mig elaka ord
tanken på konsekvenser finns inte

ibland vill jag bara skrika åt dig
låt mig bara vara
ser du inte hur det kryper i skinnet när du är nära

ibland är jag så dum som förväntar mig så mycket utav människor
det finns en viss charm att ses sällan och bara utbyta artighetsfraser

alla behöver inte komma en på djupet
krypa in under huden

jag brukar vara snäll
ställa upp
säga värmande ord
men just nu har jag ett sånt behov av att bara vara sur, arg, säga elaka saker, spotta, sparka, slåss, såra er på djupet.... jag måste se om ni finns kvar ändå. Även om jag inte är glad, snäll och förstående.

Om jag faller,
tar ni emot mig?

När hon inte fått post på flera dagar
plockar hon ner "nej tack till reklam"-skylten från dörren
bara för att slippa
komma hem till ett tomt golv

efter några dagar
springer samvetet ikapp
och skylten sätts upp igen

brevbärarna måste tro
att hon är knäpp

vår-svår

jag vet att jag är krånglig just nu
har svårt för att ta beslut och bestämma mig
översocial i ena stunden
eremit i nästa

smiter undan

utan att säga vart och varför

förlåt
det går över snart
ni behöver inte ha förståelse
ni får vara irriterade och arga
ni behöver inte stå still
finnas kvar
men om ni gör det
är jag evigt tacksam
och kommer göra samma sak för er
när än ni behöver det

fröken...

... fräken har gått och blivit självdestruktiv.

Det är så mycket upp, och så mycket ner.
Och så mycket upp och ner.

Så mycket människor

och inga människor.

Jag gör illa mig själv,
och gör mig själv illa.
Konstant,
om och om igen.

fastnat i ett mönster

en ond cirkel.

öppna ögonen

... vakna.

Ser du inte hur mycket jag försöker
hur mycket jag vill
hur mycket jag önskar

eller är det just det du gör
vilket skrämmer dig
gör avståndet större

jag behöver dig
eller nån annan

värmen
känslan av att inte vara ensam

måndagslycka

En helg full av äventyr och fina människor
öl, snö och hål i plånboken
en kväll med flera ensamma tillsammans
musik från andra sidan atlanten
vi var svarta silhuetter i färgat motljus
varma händer på axlarna
som för att visa att jag inte längre var ensam
vi var ensamma tillsammans
snö upp till fotknölarna, en sprakande elledning

och två par fotspår till porten

trötta funderingar och fingrar genom håret
mjölken skummades i ultrarapid med darrande händer
svårt att hitta rätt knappar på kassaapparaten
lätt att hitta ord till de andra med kaffesump under naglarna

jag reder mig
jag klarar mig själv

...

Ännu ett läkarbesök.
Det slog mig nu att det är exakt ett år sen jag sökte hjälp för första gången.
Ett år... två städer... 12 månader... 5 olika läkare...
Det har förmodligen varit samma syndrom bakom alla olika symptom.... men ingen har kopplat ihop det riktigt.

Ett år av läkarbesök, flytter, hänvisningar, telefonnummer, återbesök... inte en enda remiss en enda gång. Inte en enda förklaring, bara massa luddiga kansken och tips om att jag kan kolla upp det på eniro eller google.

... och vad fick jag göra idag?
jo, ta ännu ett blodprov och få en ytterligare tid för ett återbesök.

Om jag inte får nåt vettigt svar eller en diagnos på tisdag vet jag inte vad jag ska göra riktigt.
Det är illa att önska att blodproven inte är som de ska,
men det är precis det jag gör.

nattmacka

Lycka just nu är att jobba på fiket.
Antingen kvällar i ensamhet eller helger med rätt folk.
Igår somnade jag på soffan halv åtta, och inatt kan jag inte sova alls.
Men det är väl som det brukar då, ingen ordning på allting.

Träffa människor, prata med folk.
Pyssla med kaffe, mackor och kakor.

Efter två timmar utan att sova har jag gett upp för stunden.
Just nu håller jag på att göra lite matlådor inför den kommande veckan. Tänkte att det kan vara lika bra medan man har lite tid och energi...

Det är mycket som snurrar i huvudet just nu.
Både bra och dåliga saker...
Men i veckan kommer jag förhoppningsvis få svar på många frågor, och resten är upp till mig.

fan, vad det skulle vara skönt att sova

bergochdalbana

på riktigt....
...jag fattar inte vad det är som händer, nånstans.

I flera dagar har jag varit helt borta.
Världen har varit grå, och hela mitt inre har bara varit ett svart hål. Vaknat med tårar i ögonen och en svidande känsla i magen. I flera dygn satt jag bara inne under min filt, trött så trött och helt oförmögen att gå ut, ville inte ens gå ut, ville inte prata eller träffa nån. Så matt, trött och nedstämd har jag aldrig varit förut, och det läskiga var att jag inte ens kunde se ett möjligt slut för det.
Igår trotsade jag detta, och trots hjärtklappning när jag låste dörren åkte jag in till söder och fikade och promenerade. Dagboksskrivande och kaffe, promenad och teinköp. De var en lättnad att få komma hem igen på eftermiddan, och jag kröp återigen ner under min filt.
Men sen framåt kvällen hände nåt... Helt plötsligt var det som att jag vaknade till liv igen, och att gå till jobbet morgonen efter kändes inte längre helt hopplöst. Skrivna konversationer, ännu ett bevis på att världen är liten, och en kopp vårdrömmar.

Idag har jag fått träffa nån som kan, som vet. Så ett telefonsamtal väntar och ytterligare läkarbesök, och det känns bra. Idag är jag helt matt i kroppen och huvudet, som om jag gråtit i flera dygn, eller sprungit ett maratonlopp utan ett enda vätskestopp.
Men framförallt känner jag mig glad igen. Jag har redan både hunnit gråta, skratta och prata idag... och jag vill skratta och prata mer.

jag fattar inte alls vad som hände...

men fan va skönt det är att känna sig som människa igen

here we go again

jag biter ihop och tar tag i det, en gång för alla.
En vecka utav besvärliga telefonsamtal, telefonköer, tidsbokningar, ombokningar och väntan väntar...
Om jag slipper bli bemött utav dessa gubbar som inte förstår, eller ens försöker förstå, så kanske det går vägen.
Jag ska ge mig fan på att ta tag i det nu medan jag faktiskt har tid. Nu när jag kan vara bort några timmar, dagar, utan att det gör så mycket, och utan att jag missar något.
För det är något som inte stämmer, så har det varit sen i höstas, och tydligen försvinner det inte utav sig själv. Att be om hjälp är svårt, speciellt när man inte fått det bemötandet tidigare som man hoppades på. Men jag gör ett nytt försök... ett sista försök?

Ute är det blött, grått och kallt.
Inne håller värmeljus, te och handen på hjärtat mig sällskap...

och tröttheten,

denna ständiga trötthet

självförtroende i flytande form

Det har varit en vecka med mig själv som enda sällskap.
Har haft ett behov av lugn och tysthet.
Något enstaka telefonsamtal, något litet hej på fiket och få sms.
Hållit mig undan på dagarna, ensam nere i pysselrummet, och läst mycket på kvällarna.

Igår tog jag igen det sociala jag missat under veckan, allt på en kväll.
Fest med få bekanta ansikten, och några nya bekantskaper.
Folk som känner folk och många rödhåriga i samma mellanstadiedisco-pyntade rum.
Vidare mot söder, ensam bland andra i kön, prata med främlingar, bjuda på cigg och tillslut ta sig in. Väl inne få syn på ett bekant ansikte och återförenas med något som var där och då.
För mycket alkohol och dans, men ett återfunnet stärkande lugn.
Hemstapplandes ensam för att falla ner i en mjuk säng.

Idag har jag promenerat vid långsjön, blivit rosig om kinderna och tittat på skridskoåkare. Kvällen har tillbringats i soffan under en filt, framför filmerna två, med mig själv som enda sällskap.

gråskala

Från att ha pendlat från kolsvart till kritvitt är allt en enda sörja.
Ett mellanting, ett varken eller.

Egentligen gillar jag ju det jag nu äntligen får göra.
Det är ju ganska trevligt folk i närheten också, om än lite svåra.

Jag brukar ju ta tag i dessa situationer.
Jag blir frustrerad av människors gråhet och tystnad och försöker för det mesta liva upp saker och ting.

Men just nu orkar jag inte. Jag går runt som i en dimma. Konstant trött och vilsen. Känslorna är avtrubbade, och vart jag än är och vad jag än gör vill jag bara gå hem och lägga mig igen. Men väl hemma kan jag inte sova.

Inte ens här kan jag få ner något vettigt.

Målet med dagarna är att samla steg, skriva ner det i en bok, samt att ta upp 5 bra saker som hänt... men idag orkar jag inte ens leta fram pennan.

helgdagsvanor

Återigen är det lördag.
Återigen sitter jag ensam hemma med tända ljus och musik.
Återigen tar jag ett glas rödvin, duschar och sminkar mig i min ensamhet och försöker peppa mig till att dra in till stan.
Det har blivit en vana att sitta ensam på helgerna. Folk har fullt upp, och ni har min fulla förståelse för det. Missförstå mig rätt,
jag klandrar er inte, inte alls, helt ärligt.
Sen är det ju så att jag inte känner så många i stan, helt enkelt.

Återigen är målet att lyssna på bra musik och försöka prata med lite folk... men det är svårt...
Det blir bara svårare och svårare att skaffa nya bekantskaper.
Människor är så instängda i sina mobiler och mp3-spelare när de åker tunnelbana/buss/går på stan/promenerar i skogen/handlar/fikar och så vidare....

Det är svårt att få kontakt...

... och på krogen går man för att umgås med de man redan känner eller för att lyssna på bra musik.... inte för att "få nya vänner".
De få man faktiskt träffar och tycker om hör man inte av sig till igen, utan de glöms bort i någon slags bakfylledimma...
...eller så prioriteras man helt enkelt inte, eftersom människor knappt har tid att träffa de som redan ingår i vänskapskretsen.

Det är synd att det ska vara så här.
Men jag är så tacksam att jag har mitt jobb på fiket.
Där träffar jag folk och kan prata av mig lite.
Sen att man glöms bort lika snabbt är en annan femma...
jag får i alla fall mitt sociala behov stillat,

...om än för några timmar

container

Placera ut en container i ett bostadsrättsområde.
Kategorisera sen människorna i området baserat på hur de tar vara på detta.

Vissa rensar genast förrådet, paketerar saker varsamt och lägger ut det i containern.
Andra raffsar ihop allt skräp de kan hitta, slänger ner det i en sopsäck och bara slänger i över kanten.
En del svär över att de avsatte hela förra helgen till att grovstäda och åka till soptoppen.

Sen har vi sånna som mig.
De som tar på sig grova kängor, handskar och går ut och samlar på sig saker istället för att kasta dem. Hittills har jag fyndat ett gäng med helt oanvända julsaker, och då har containern bara varit öppen sen imorse.

spring i benen

Två dagar hemma i förkylningens grepp räcker.
Längre än så kan jag inte sitta still.
Detta trots att jag jobbade igår kväll, och i onsdags.
Men idag har jag bara varit hemma. Ett snabbt besök till biblan, men sen flera timmar i soffan... och nu känner jag rastlösheten komma krypande. En oro i kroppen och myror i benen, trummande fingrar och ständiga blickar på mobilen. Sockerchock och hjärtklappning.
Imorn ska jag ut till bagis och hjälpa lilla mamma slänga ut granen.

play och paus

Idag är det nån som har tryckt på pausknappen....
eller slowmotionknappen.

Hela världen rör sig sakta, jag lika så.

Trots det är jag överkänslig mot allt. Minsta lilla skakning på tunnelbanan blir till en jordbävning. Minsta lilla pust av parfym blir till ett stinkande moln. Varenda viskning bli stark som ett gallskrik, och gallskriken blir högre än vad decibellskalan tillåter.

Nätterna är oroliga och fulla av drömmar.
Återigen spelar Visby stor roll, och människor som inte hör hemma där. Jag har vandrat runt i en lägenhet som inte längre finns, med baluba-folk, jag har promenerat backarna ner med gamleby-vänner.
Jag tolkar det som ett tecken på min ständiga jakt efter trygghet...?

Återigen vet jag inte vad jag sysslar med.
Jag vet inte vad jag har gett mig in på.
Och fråga mig inte vart jag ser mig själv om fem, tio år...

för jag ser ingenting

Jag ser verkligen ingenting, inte ens nästan...

Det blev en kväll i Bagis med lilla mamma igår. Prat och gråt över en kopp te och kortspel. En natt i mitt gamla flickrum med den djupast sömnen på flera veckor.

söndag

Trött i benen efter en kaosdag på jobbet.
Kaffe, kaffe, kaffe.
Kö, kö, kö, kö.
Disk, disk.

... och telefonen är alldeles för tyst.