klump i magen

det finns fortfarande saker jag inte kan göra.

Jag kan inte lyssna på tiger lou ännu. Det bildas en stor klump i bröstet, i magen, i hjärtat. Den växer sig större tills jag tror att den ska vända hela magen ut och in. Den vänder själen upp och ner och bakom ögonen bränner tårarna. Det är bara musik för vissa, men för mig är det så mycket mer. Det är du, det är då.

Jag kan inte lyssna på teitur än heller, eller damien rice, eller imogen heaps hide and seek...

Jag vet inte om jag ska hata eller älska musik. För när den får mig att må bra, mår jag så jävla bra, Men när den får mig att må dåligt känns det som att jag ska gråta tills jag inte finns mer

nattbuss

Klockan är strax innan två på natten mellan tisdag och onsdag. Det är en mer eller mindre vanlig tisdagnatt, men den infinner sig i slutet av juli. Vilken annan tisdagnatt som helst skulle jag sitta nästintill ensam på bussen mot gullmarsplan. Kanske skulle det kliva på några välklädda herrar och damer vis st eriksplan, släpande på sina stora väskor med arlanda lappar på. Paris, tur och retur, businessclass.
Men inatt är det annorlunda, inatt är det ingen vanlig tisdagsnatt. Inatt är det en ljummen sommarnatt och stockholm sjuder av liv.

Jag satt ensam på bussen de första stationerna, men ju närmare söder vi kom desto fler klev det på. Alldeles vid Hornstull kliver det på ett gäng ungdomar, med filtar och påsar i händerna. Mest troligt har de suttit nere i Tanto och grillat och druckit öl, inget mig emot.
Det slår mig hur svårt det är att sätta ålder på de, är de 15 eller 18? 14 eller 19?

Ett par sätter sig på sätet snett mitt emot mig, på andra sidan gången och börjar hångla, sådär som bara fulla tonåringar gör. Hånglar som att det gäller livet.
Hon vet vad han heter och att hon ska hem till honom, men hon vet inte vart han bor. Hennes tjejkompis sitter mitt emot och har bråkat med sin pojkvän över telefon, nu ska hon hem till honom. Klockan är snart halv tre en tisdagnatt och hon ska hem till sin pojkvän, vad kan hon vara, 16 kanske. Mest troligt kommer de bråka lite, skrika lite, hångla lite och sluta kvällen med ett fylleknull.

När bussen stannat på slutstationen, innan passagerarna gått av lägger tjejkompisen sin hand på killens axel.
"Ta hand om min kompis nu" säger hon och lägger en kondom i hans hand.

Klockan är nu strax innan tre, natten mellan tisdag och onsdag.

back on track

Nu änligen är jag tillbaka på fötterna.
Jag har vaknat ur min tre veckor långa dvala och börjar må bra igen. Dagarna rusar förbi och jag förgyller de med att baka muffins, fotografera, fika med vänner, promenera, dricka rödvin på en tisdag, öl på en lördag och fika, baka och fota ännu mer.

Jag tog tag i saken och fixade bostad nere i gamleby oxå, hello studentkorridor... Hoppas verkligen att man får bo med vettiga männsikor som kan sköta sig denna gången oxå. Det kommer iallafall lukta muffins i korridoren på bakis-söndagar om jag får bestämma.

Allt börjar kännas bra igen och det är så himla skönt!
Och jag har hittat världens bästa människor att umgås med oxå, lite dumt bara att alla jobbar så mycket och att jag snart ska flytta.
Men jag kommer upp o hälsar på ska ni se, så lätt blir ni inte av med mig.

är det så här det är?

Var ute på trädgården i lördags med syster yster. Första krogbesöket som singel, nånsin.. Ni må tro att jag kände mig vilsen... Att det dessutom kostade massa pengar att komma in o att jag kom dit själv gjorde inte saken bättre. Folk överallt, med öl i handen o cigg i mungipan, jag var spiknykter o ville bara hem o gråta... men icke. Samlade mod till mig o köpte en öl o väntade på sällskap...

Ibland är det så kul att stå o titta på folk bara, på hur de beter sig. Småfulla folk är ännu roligare, de tror de är så diskreta, men icke =)
Jag fick sällskap tillslut, men tappade bort de igen o befan mig på okänd singelmark.
Hur går man på krogen egentligen, som singel? Vilka regler finns det? Handlar allt om att få ett ragg, få hångla lite o släpa med nån hem? Eller räcker det med att bara prata, ha kul o träffa nya människor? Träffa folk man vill umgås med igen? Allt är så nytt och jag känner mig så naiv o godtrogen... De borde anordna singelkurser på medborgarskolan.

Många klychor hörde jag under kvällen;

Han: "Linnea, det var ett fin namn"
(tss... det säger du väl till de som heter margareta, berta eller ursula oxå)

Han: Jag spelar gitarr i ett band
Jag: Jag vill lära mig spela gitarr, jag försöker men det går inte så bra.
Han: Men jag kan lära dig, hemma hos mig sen
(snälla, kom du inte på nåt bättre)

Ska man skratta eller gråta?

Och det där om att vilja ha nåns nr, eller om man ger ut sitt eget, finns det nån garanti att man hör av männskan igen? Varför ens fråga om nåns nr om man inte tänker ringa? Varför säga massa saker man inte menar? Är det bara en jakt, en lek?
Det är ju som en helt ny värld, och jag fattar ingenting...
Men jag tar inte allt så allvarligt direkt, jag skrattar mest åt saken o beter mig precis tvärt om... Jag blir brutalt ärlig, säger vad jag vill o tycker, frågar pinsamma frågor o bryr mig faktiskt inte så mycket..

Men ganska kul är det allt, att få bete sig som sin ålder igen, och jag har ju några år att ta igen desssutom.

Jag kommer förmodligen kunna doktorera i singelliv när sommaren är slut

visby

Jag packade min väska och tog färjan över till visby för att läka mina sår...

Känslan när jag klev av båten var obeskrivlig, lycka, tårarna rann.. jag var hemma.
Den känslan höll inte i sig länge... jag vandrade samma gator som jag gjorde då, när ringen satt på fingret och katten väntade i lägenheten.
Men när mörkret föll och det var dags att gå hem hade jag inget hem att gå hem till, ingen liten lägenhet med djupa fönster att sitta i, ingen katt att mata, ingen att krypa ner hos, ingenting...

Då kom ångesten, den vällde över mig som ett plötsligt sommarregn.. Jag trodde det skulle gå att sova bort, men dagen efter var det bara värre och tårarna slutade inte rinna.

Obeskrivligt och ensamt... så konstigt, märkligt.
Det livet jag hade då finns inte längre, och för stunden har jag inget nytt heller. Jag har ingen fast punkt på något sätt, och det skrämmer mig nåt så oerhört. Vart jag än vänder mig, där jag tror att allt ska bli bra, slutar det med att allt känns så fel.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

(du var min fasta punkt, och jag trodde jag var din)

Visbybesöket rörde bara till allt ytterligare. Förhoppningsvis bir det bättre nu när jag är i sthlm igen. Återigen är det bara att vänta, jag har ingen fast punkt just nu, men jag vet iallafall vart jag ska ta vägen i höst.
Det är alltid en början... och idag skiner solen

tröst

världens bästa åsa vet precis vad jag behöver just nu

början på nåt nytt

Det blev inte som det skulle, inte alls...

Men det är inte bara slutet på ett kapitel, utan även början på ett nytt.
Ibland händer sånna saker bara...
Ikväll är jag bakis och nostalgisk. Tänker på närheten och hand i hand under filten den kvällen vi tittade på garden state. Stolarna så nära varandra, och täcket vi delade på för att ingen skulle se. Under satt vi hand i hand och det pirrad i hela kroppen.
Stålmannen på bio, återigen med trevande fingrar och de hårda, snabba hjärtslagen.

Jag längtar efter när vi kan sitta o prata om det vi var med om, utan att behöva sakna det för mycket. När man har tagit sig vidare, fått distans...

Du har gjort så mycket för mig, jag tror inte du anar hur mycket det är. Du lärde mig att leva på nytt. Vissa saker vi var med om känns som att jag aldrig kommer vara med om med någon annan.

Men ibland blir inte saker som man har tänkt, och det får man leva med.

Jag kommer vara läskigt nostalgisk i några dagar, men det är ett tecken på att man är på väg vidare...

"När vet man att det är slut?"
"Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig"

Men det går över, ska du se, och du kommer förbli en väldigt nära vän. Det är inte ofta man träffar människor man passar så bra ihop med... och när man väl gör det gäller det att bita sig fast vid de så att de inte försvinner.