svala vindar

det är höst i luften
det kommer alltid lika plötsligt
trots varma dagar och solsken finns en viss kyla
solen skiner annorlunda
trädens löv börjar skifta i färg
gräsmattan är inte längre helt tom
här och där ligger enstaka löv
små gula fläckar på allt det gröna

jag älskar den här årstiden
i vanliga fall brukar jag promenera sönder den
andas in den, leva på den
men nu sover jag bara
sover, sover och sover
och allt har blivit så meningslöst

nystart

jag ber om ursäkt för mitt gnäll
hela min "tyck synd om mig"-stil

Det är dags att lägga ner bitterheten
börja uppskatta saker och människor i stället
och vara tydlig med hur mycket jag uppskattar dem

en fin kväll på 19e våningen med musik, alkohol, bra folk och en utsikt att dö för... sånt gör mig glad!

hösten är på väg, och det gör mig trött... matt
både i kropp och själ

Jag längtar efter värmen från någons hud
men orkar inte leta längre

det får väl bli som det blir

och det kommer väl när det kommer

som det mesta

promenad trots trötthet
och nu te, musik och levande ljus

ensammast i sverige

så många sms
med önskan om att ses
över en fika, en öl
eller en promenad

hittills har jag
inte haft ett enda
lyckat första försök

helvetes jävla skit

vart tog tiden vägen?

Min kropp tycker tydligen att det är helt okej att vakna halv åtta den enda dagen jag kan sova till nio...

Det är nästan tio år sen vi slutade högstadiet nu.
Tio år sen jag reste ner till den där ön som gjorde mig hel,
bjöd mig på äventyr.
Tio år sen jag promenerade runt på gatorna vid Säve och pratade i min lila nokia 3210 med er där hemma. Pengarna tog slut så fort, och efter ett tag pratades vi knappt vid längre.
En del hälsade jag på när jag åkte hem, en del föll bort.
Det är ganska naturligt, sånt händer...

I helgen återsåg jag folk jag nästan inte sett på tio år,
det är en halv evighet.
Vissa springer jag på då och då på stan, i tunnelbanan, på krogen... för världen är inte så stor som man kan tro.
I helgen festade, dansade, och rökte jag med dåtidens allra bästa vän, och jag kände mig som 16 igen.
Vi som vuxit upp sida vid sida, men som nu lever helt olika liv.
Hon har sitt trygga radhusliv, ring på fingret och tre söta, små barn att åka hem till, även efter en nostalgisk utekväll.
Själv nöjde jag mig med att vakna i en lägenhet på söder, denna gång utan den där krypande känslan i kroppen och utan den där tryckande dagen-efter ångesten. Jag fick till och med frukost, och lämnade ett meddelande med en träkniv i smöret....

Allt är kanske inte så hopplöst ändå