längtar efter mascararandiga kinder

Jag har knappt gråtit sen jag kom hem.
Jag är för glad för det, trots allt kaos och förvirring.

Cykeläventyr i stan mitt i natten, sitta i en park och dricka vin, röka ciggaretter, filosofera. Allt medan solen går ner över staden jag blivit nyförälskad i.

Prata i telefon med vänner som är nära, men ack så långt bort.
Prata i telefon med vänner som är långt bort, men ack så nära.

Åka tunnelbana i ösregn, komma till en lägenhet helt genomblöt och bli bjuden på kaffe av någon jag aldrig träffat.

Jag väntar på att få gråta, jag längtar efter att få gråta. Det ska bli så skönt, så berfriande, så renande. Det kommer nog snart, men inte än... Jag är för glad för det.

(Jag sa att jag ville skriva det kommande. Du tyckte att jag skulle göra det, att jag inte skulle censurera mig själv... Det lät visserligen bättre efter några glas vin, men jag bjuder på det ändå.)

Du är som en sten i min sko.
Från och med nu går jag barfota.

Cykleltur och Ronnie Sandahl

Fem minuter hann de vara hemma, sen kröp det och kliade över allt.

Jag flydde fältet dagen efter, tog min älskade cykel och trots värkande ben och ömma muskler lyckades jag ta mig in till stan.

Fika på Waynes med en av gtv-favoriterna som nu mer befinner sig i huvudstaden. Det blir nog en rolig höst. Mycket planer, men ack så lite tid vi kommer ha.

Man måste var Plus-prenumerant på aftonbladet.se för att läsa Ronnie Sandahls krönikor nu mer. Vilket är synd. Han är en favorit, och de sena nätterna jag dansade fram på götgatan hoppades jag på att springa på honom. Råka dansa rak in i hans armar och sen skulle det vara han och jag, för alltid.
Jag mailade honom och sa att jag saknade honom, och att det är synd att man måste betala för att läsa det han skriver. Betala för ett möte, för att få känna det han känner.

Han svarade på detta viset:

"...jag kan samtidigt förstå att Aftonbladet - som ju betalar min lön - inte vill ge bort texten gratis. Böcker, skivor, filmer kostar ju också pengar. Precis som tidningar."

Ronnie, jag som trodde vi var som gjorda för varandra...
oj va fel jag hade.

Sitt du där i din lägenhet på söder med din lattemugg i handen och skriv texter om den förvirrade unge mannen från småstaden.
Det är ändå bara påhitt numera, även du har fastnat i det kapitalistiska storstadstänkandet.
Ronnie, om du ser mig dansa ner på götgatan en ljummen sommarnatt, gå då åt sidan, låt mig dansa förbi och in i nån annans armar istället.

Någon som låter mig läsa det han skriver och känna det han känner, helt gratis.

självcensur

Jag vill sätta bokstäver på papper,
forma tankar till ord, få det ur mig.
Allt det som betyder mest just nu, allt det som känns mest just.
Det som om en vecka eller en dag inte kommer betyda nånting, men som just nu betyder allt.
Det som förvirrar mig nåt så otroligt.
Det som skaver under huden, kliar, kryper.

Men det är lätt att det misstolkas eller framförallt överanalyseras.

Eller så får nån syn på det som inte har något här att göra.

Då är det lättast att låta bli, inte säga nåt, låtsas som ingenting och bete sig som vanligt.
Bara vänta på att det ska gå över, att det inte ska betyda nåt längre.
För så blir det tillslut, tro mig, jag vet... jag börjar bli van.

Jag hatar att censurera mig själv.
Ännu mer hatar jag att känna mig som en reservplan,
en "i brist på annat".

Det är allt just nu, men ett ingenting sen.

allt går för fort...

... men inte tillräckligt snabbt.

Stockholmsnätter, Stockholmsdagar.
Tunnelbana, tunnelnbana, cykel eller buss.

Gamla vänner blir nya vänner, bra vänner, bara vara vänner.

Lägenhetslängtan, lägenhetsdrömmar.
Jag vill, jag vill, jag vill, men med kök.

Längtan är en ö, och nu har jag någon att hälsa på.

Rödvin, rödvin, med storasystern jag aldrig fick, och ett erkännande för mig själv.

16.33 Gamleby- Sthlm

Ett sista inlägg från Gamleby.

Väskan är packad, rummet är städat, kylskåpet är tomt.
Snart är jag på väg. Tre timmar kvar.

Mitt första besök i Gamleby var fullt av lycka, kärlek och självklarhet. Ett bekant möte nere på skolan och människor som gjorde intryck. Jag skulle bara hit, så var det och så blev det. Jag satt under ett träd, drack iskaffe och pratade i telefon med Han som betydde mest.

En sommar passerade, en sommar full av hjärtesorg, promenader och vin.
I mitten av augusti kom jag hit liten och trasig, släpandes på en alldeles för stor väska. På tåget ner hörde jag Lars Winnerbäck och Miss Li sjunga "om du lämnar mig nu", och jag grät.

Ibörjan var jag bitter, bodde på fel sida av väggen, stod och hängde i dörröppningen till alla andras TV-rum. Tittade, lyssnade, betraktade.
Damnark öppnade mig lite. Fyllekaos på stan, en jakt i ösregn och promenader ner till havet. Sen var det körövningar, jobba gärnet och se vad alla går för.
I oktober var det dags för Panorama, och där började kärleken. Många nätter i studion med rosenröd färg och Apologize på MTV. En skrattliga föddes, och jag var lycklig och odödlig.

Vad som hände sen är luddigt. Det var kommunikationsbrist, frustration och många långa prat-promenader för att hålla mig vid liv. Promenader, bakande och soffhäng i en lägenhet som inte finns längre. Sen blev det vinter, mörkt och kallt.
Nyheter och magasin. För lite sömn, för mycket kaffe och fan va vi är bra!
Reklamfilm, becksvart och en känsla jag trodde var borta. Veckor helt förträngda, men jag minns att jag grät... och grät.
Sen helt plötsligt var det vår och grönt ute. Full rulle i veckorna tre, tapetsera, måla, fixa dona.
Solen sken, 2orna kom ner, examenfest och sista dagen i skolan...

Det är precis som jag skrev nere på whiteboarden i skolan:

Du må komma hit och vara bitter och hata allt och alla ibland.
Fundera över va fan du gör här och hur puckona i din klass ens kom in.
Men när sista dagen är över, när ni har tittat på bilder och filmer från året som gått, kommer du älska allt och alla. Du kommer gråta och gråta, och önska att det inte behövde ta slut.

Det här är det sista inlägget från Gamleby.

Väskan är packad och rummet är tomt.
Snart är jag på väg. Två och en halv timme kvar.

mot nya äventyr

Jag vet inte hur jag ska börja det här.
Jag har suttit och skrivit, suddat ut och skrivit nytt i snart en timme.
Försökt få ord på mina känslor, få ner mina tankar på papper, men det går inte.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket den här tiden betytt för mig. Tiden, platsen och framför allt människorna.
Det finns vissa speciella, och ni vet vilka ni är.
Ni har betytt allt.
Ni betyder fortfarande allt, glöm inte det.

Det är inte ofta jag inte får fram ord, inte vet vad jag ska säga eller skriva. Ofta brukar jag prata sönder saker, men inte nu.

Jag kan inte säga nåt annat än tack.
Tack för att ni släppte in mig i era liv, och tack för att ni fick mig att släppa in er.

Elevhemmet är snart öde.
Mitt rum är kaos.
Själen lika så.

Det gör ont, så ont,
men jag älskar att säga frasen:

"Vi ses i Stockholm"

ständiga upprepningar

Då var det dags igen.
Mental blockering. Verkligheten tränger sig på. Bäst att hålla sig sysselsatt, då slipper man tänka, då slipper man känna.
Baka, baka liten kaka. Händer som rör sig, knådar, kavlar. Rulla rulla liten bulle.
Kan inte sitta still, kan inte lyssna, koncentrera mig.
Måste vara i gång, hela tiden. Det eller sova, sova, sova.

Känslan börjar tränga sig på igen.
För mycket känslor och hädelser på en gång.
Det är farligt.
Det är då allt börjar snurra för fort, för att sen stanna upp så plötsligt att jag kastas av, kastas ur.

Jag vill inte stanna upp för att andas, tänka känna.
Det gör för ont.

Jag kom hit ensam med min gröna resväska.
Jag kommer åka ensam med min gröna resväska.

Det är viktigt för mig att cirkeln sluts...