Jag trodde det var upskattningen och närheten i sig jag var ute efter, och att det inte spelade någon roll vart den kom ifrån. Men så var visst inte fallet. Den måste komma från ett speciellt håll, från någon speciell. Annars kan jag lika gärna vara utan...
Ibland måste man göra något knäppt eller smått dumt för att man ska fatta hur saker egentligen ligger till. Fast egentligen vet man det innan ändå, man vill bara inte erkänna det för sig själv.
I fortsättningen är jag hellre ensam, det blir enklast så...

gryning

Tidiga morgontankar. Eller mitt-i-natten tankar.

Obekväm i kropp och själ.
Tröjan spänner över axlarna och foten värker.
Foten, jag glömmer bort det ibland. En galen innebandymatch full av energi och spring, men foten tog stryk. Glömmer bort att jag fick ett litet infall när jag satt i fönstret två våningar upp. Det var en solig eftermiddag i maj för snart fem år sen, som slutade med att jag landade lite snett. Den värker när det är kyligt ute, foten. Blir lite stel och arg när jag sprungit för mycket... som nu. Smärtan vandrar upp i benet och går över till irritation i hjärnan. Jag hoppas det går över snart. Ofta vid irritation är min räddning en promenad, men när foten inte orkar vet jag inte vad jag ska göra. Hatar att sitta still.

Återigen denna förvirring, känslan av otillbehörighet, hopplöshet, trötthet. Denna ständiga trötthet. Kanske svaren på blodprovet förklarar varför, jag hoppas det. Jag hoppas det är kroppen som är sjuk och inte själen.

Fick bevisat idag att sladdar och kontakter inte är min melodi. Det visste jag redan, men är det bara det som räknas?
Dramaproduktion runt hörnet, scenografibygge igen. Måla, bygga, skapa... men vart är inspirationen? Vi hittade ett perfekt hus på vår rek-resa till kustens pärla.
Solen är för varm, kroppen är för varm. Inte ens vädret gör mig pigg.
Efter menlöst sorterande, ett evighetsgöra utan slut som ändå ingen kommer märka, vilade jag lite. En febervarm dvala medan dagen gick över till kväll och natt.

Vaknade av ett sms, fick ett infall att skriva mail, ladda upp bilder och dricka te.
Nu är febervärmen på väg tillbaka igen. Sömn några timmar så finns det förhoppningsvis ork till att göra lite tv imorgon, om inte får jag väl sova vidare...

aprilhimlen

solsken, fräknar, kaffe på balkongen

lycka

skola, förvirring, avslagenhet, ilska, maktlöshet, skaparglädje, korta glimtar av inspiration, förvirring, avundsjuka,

är det mig det är fel på?

home sweet home

Iklädd grön klänning sitter jag i det gamla flickrummet med dess lilamålade väggar och skriver.

Bilresan upp till storstaden var den trevligaste resan på länge.
Mycket prat, skratt och ännu mer prat blev det, medan landskapet susade förbi utanför.
Tiden rusade iväg, alldeles för fort, och det hela avslutades med skjuts ända fram till dörren, och en kram.

Sen blev det ett besök på ICA i Bagis, eftersom Konsumkortet var spårlöst försvunnet.
Handla, handla och springa på gamla bekanta.
- pluggar du i småland? men bodde du inte norrut?
- jo, men det var förra året.

Jag brukar känna mig så liten varje gång jag kommer hem, men inte nu. Jag blev inte 8 år yngre när jag klev in genom dörren, utan känner mig såpass vuxen som jag kan göra, som jag får göra
(som jag bör göra?)

Stockholm ger mig ett lugn, en trygghet. Här kan jag slappna av och bara vara. Här är man någon och en i mängden på samma gång, och det tycker jag om. Jag går lite rakare i ryggen, med lite stadigare blick här än vad jag gör annars.

Snart kommer föräldrarna hem från fjällsemestern, och jag har lovat att laga middag åt dem. Det blir cous-cous med frästa grönsaker, linsgroddar, hummus och en kall vitlökssås.

Imorgon blir det grön vårkappa, lila sjal och några timmars strosande på söder. Har jag tur får jag kanske inviga solglasögonen också, då är lyckan gjord.

utan titel

något har gått snett
Det är så mycket negativitet i luften... det är som en dimma som klibbar sig fast på huden och inte går att tvätta bort, och den smittar. Det är det värsta.
Kryper från kropp till kropp.

Vi borde alla vara här av samma anledning.
Vi borde leva äta andas tv.

Vart kom dimman ifrån?
När tappade vi lusten och orken?

Vi vill ju, vi kan ju!
Det här är ju roligt! Det här är ju det vi vill syssla med!
Glöm inte bort det!

Minns de första varma sensommardagarna då Gamleby fortfarande var nytt och spännande.
Det pirrade i kroppen, man var så glad att man var här och man längtade så tills att få sätta igång med allt. Alla planer, idéer och möjligheter.

Nu är det ovilja, arga blickar och förvirring.
Det tisslas och tasslas.. eller så är det tyst. Knäpptyst.

Tystnaden skrämmer mig mest.

... eller när man endast kan kommunicera via kryptiska blogginlägg

(jag vet inte vad jag är för er, men ni är mitt allt)

morgon

Kylig morgonpromenad.
Glödande aprilsol.
Dimma.
Frosten är tillbaka.
Daggmaskarna är fastfrusna i asfalten.

03.09 - 05.05

Ett sms, 6 ord, klockan kvart i tre på natten.
Ett telefonsamtal, en välbekant röst jag inte hört på så länge, en röst som osar trygghet. En röst som minner om en ö, kullerstensklädda backar, lägenheten, soffan och katten.
Så mycket att prata om, så mycket ett berätta, så mycket att fråga.... Men vi håller osynlig koll på varandra, varken bortglömda eller förträngda.
Två timmar att säga det som inte sagts på ett år, och du lät precis som jag minns dig.
Tack för att du vågade, tack för att du tog dig tid, tack för att du kommer ihåg.
Idag har jag ett lugn i kroppen.