byter tunnelbanan mot blåbärsris

Imorgon tar jag en paus från storstaden.
Andas värmlandsluft, läser böcker nere på stranden, badar i sötvatten, promenerar i skogen och plockar blåbär. Kanske blir det en blåbärspaj eller två i ren terapi.

Jag återkommer när jag hittat mod, vilja och entusiasm igen.
Då blir det fika, uteserveringar, stadspromenader och tankeväxlingar.

Tills dess önskar jag er all lycka i storstaden,
ni som varit här länge
ni som är relativt nya
ni som nyss kommit
ni som kommer.

Må väl.

sol igen

... när allt känns som mörkast blir det en spricka i molntäcket
och där bakom skymtar solen.

på söndag ska jag provjobba
om en vecka blir det en familjehelg med bio och utflykt
sen blir det förhoppningsvis några dagar med sol och bad på mörudden
augusti bjuder kanske på mer jobb

och juste...
från och med september bor jag i en liten andrahands-etta i fruängen

åska och en doft av sommarregn

Snart på väg ut mot ännu en söderförort, för att titta på ännu en lägenhet jag inte kommer få.

Gårdagen, djurgården, filt, musik, bok, trevligt sällskap, prat och vin, vin vin. Det är så jag överlever. Ruset på cykel är lycka, susandes genom staden.
Jag håller på att förfalla...

Jag har försökt sätt ord på hur jag känner så många gånger. Det är svårt, nästintill omöjligt, men jag ska försöka igen.

Befinner mig i ett mellanting av allt och inget. Ett svart hål, nån har tryckt på pausknappen. Jag har inget vettigt att göra och nu börjar dagarna flyta ihop rejält. Det gick bra tills jag blev sjuk... så slutade jag promenera och tappade all ork och inspiration... fan, när jag kommer tillbaka från ännu en lägenhetsvisning och om det inte regnar ska jag ge mig ut på en stavpromenad. Jag behöver det... lite ordning och reda.

Jag är ledsen men jag kan inte förklara. Det känns tomt bara. Det har gått så långt att jag inte orkar bry mig, att jag egentligen vill ställa in allt med alla och bara ligga hemma.
Jag måste få nåt att göra, eller komma härifrån ett tag...
Börjar med promenaden i eftermiddag, kanske peppar den lite. Och om det regnar får jag promenera imorgon, tidigt. Jag måste, få ordning igen, komma igång, få rutiner...

Världens onödigaste inlägg, allt är bara äckligt, alla är bara konstiga, värst, konstigast och äckligast är jag själv... Och som jag misstänkte har jag hamnat i mitten när det gäller ett planerat äventyr. Kanske skiter jag i det också.

Dags att gå ut till bussen. Åka till ännu en söderförtort och kolla på ännu en lägenhet jag inte heller kommer få.

Just nu är allt så jävla meningslöst.
Det finns ingen poäng med nånting alls.

ensam

vart är ni?

spring i benen

Dimmiga dar.
Varma dagar under filt med frossa. Tusen papperstussar på golvet. Ansträngande att gå ner för trappan till köket för att koka te. Tillbaka upp och krypa ner under filten.

Idag, rastlösa ben och trappan känns inte längre som mount everest.
Efter två veckor av ständigt cyklande, promenerande, fikande räcker det med tre dagar i sängen för att kroppen ska bli rastlös.

Jag tror jag har sovit bort det mesta nu, febern är över. Det gäller att ta lugna tag, men imorn måste jag bara ut ur huset. En liten promenad, en liten sväng till stan. Promenera, spatsera, se folk och få bort myrorna ur benen. Rädd för ett bakslag bara, det vill jag inte. Jag orkar inte vara sjuk, det tär på psyket. Min frihet ligger i att ta mig vart jag vill när jag känner för det. Bara sticka iväg... Det går inte med täppt näsa, huvudvärk och feber.

Sömnlösa nätter med pocketböcker i sängen.
Dannyboy och kärleken.
Det slog mig, att det är historien om dig, och mig, men var för sig.
Vissa människors vägar möts när de behöver varandra helt enkelt.

Två glas rödvin och träpärlor vid köksbordet med mamma. Inatt borde jag kunna somna på en gång. Sista vilan för att få bort resterna av det onda, sjuka. Sen borde jag vara på benen igen, vill vara på benen igen, måste vara på benen igen

I helgen kommer besök från förr.

Märkligt.

Och ingen från nuet finns här att prata om det med.