gråskala

Från att ha pendlat från kolsvart till kritvitt är allt en enda sörja.
Ett mellanting, ett varken eller.

Egentligen gillar jag ju det jag nu äntligen får göra.
Det är ju ganska trevligt folk i närheten också, om än lite svåra.

Jag brukar ju ta tag i dessa situationer.
Jag blir frustrerad av människors gråhet och tystnad och försöker för det mesta liva upp saker och ting.

Men just nu orkar jag inte. Jag går runt som i en dimma. Konstant trött och vilsen. Känslorna är avtrubbade, och vart jag än är och vad jag än gör vill jag bara gå hem och lägga mig igen. Men väl hemma kan jag inte sova.

Inte ens här kan jag få ner något vettigt.

Målet med dagarna är att samla steg, skriva ner det i en bok, samt att ta upp 5 bra saker som hänt... men idag orkar jag inte ens leta fram pennan.

helgdagsvanor

Återigen är det lördag.
Återigen sitter jag ensam hemma med tända ljus och musik.
Återigen tar jag ett glas rödvin, duschar och sminkar mig i min ensamhet och försöker peppa mig till att dra in till stan.
Det har blivit en vana att sitta ensam på helgerna. Folk har fullt upp, och ni har min fulla förståelse för det. Missförstå mig rätt,
jag klandrar er inte, inte alls, helt ärligt.
Sen är det ju så att jag inte känner så många i stan, helt enkelt.

Återigen är målet att lyssna på bra musik och försöka prata med lite folk... men det är svårt...
Det blir bara svårare och svårare att skaffa nya bekantskaper.
Människor är så instängda i sina mobiler och mp3-spelare när de åker tunnelbana/buss/går på stan/promenerar i skogen/handlar/fikar och så vidare....

Det är svårt att få kontakt...

... och på krogen går man för att umgås med de man redan känner eller för att lyssna på bra musik.... inte för att "få nya vänner".
De få man faktiskt träffar och tycker om hör man inte av sig till igen, utan de glöms bort i någon slags bakfylledimma...
...eller så prioriteras man helt enkelt inte, eftersom människor knappt har tid att träffa de som redan ingår i vänskapskretsen.

Det är synd att det ska vara så här.
Men jag är så tacksam att jag har mitt jobb på fiket.
Där träffar jag folk och kan prata av mig lite.
Sen att man glöms bort lika snabbt är en annan femma...
jag får i alla fall mitt sociala behov stillat,

...om än för några timmar

container

Placera ut en container i ett bostadsrättsområde.
Kategorisera sen människorna i området baserat på hur de tar vara på detta.

Vissa rensar genast förrådet, paketerar saker varsamt och lägger ut det i containern.
Andra raffsar ihop allt skräp de kan hitta, slänger ner det i en sopsäck och bara slänger i över kanten.
En del svär över att de avsatte hela förra helgen till att grovstäda och åka till soptoppen.

Sen har vi sånna som mig.
De som tar på sig grova kängor, handskar och går ut och samlar på sig saker istället för att kasta dem. Hittills har jag fyndat ett gäng med helt oanvända julsaker, och då har containern bara varit öppen sen imorse.

spring i benen

Två dagar hemma i förkylningens grepp räcker.
Längre än så kan jag inte sitta still.
Detta trots att jag jobbade igår kväll, och i onsdags.
Men idag har jag bara varit hemma. Ett snabbt besök till biblan, men sen flera timmar i soffan... och nu känner jag rastlösheten komma krypande. En oro i kroppen och myror i benen, trummande fingrar och ständiga blickar på mobilen. Sockerchock och hjärtklappning.
Imorn ska jag ut till bagis och hjälpa lilla mamma slänga ut granen.

play och paus

Idag är det nån som har tryckt på pausknappen....
eller slowmotionknappen.

Hela världen rör sig sakta, jag lika så.

Trots det är jag överkänslig mot allt. Minsta lilla skakning på tunnelbanan blir till en jordbävning. Minsta lilla pust av parfym blir till ett stinkande moln. Varenda viskning bli stark som ett gallskrik, och gallskriken blir högre än vad decibellskalan tillåter.

Nätterna är oroliga och fulla av drömmar.
Återigen spelar Visby stor roll, och människor som inte hör hemma där. Jag har vandrat runt i en lägenhet som inte längre finns, med baluba-folk, jag har promenerat backarna ner med gamleby-vänner.
Jag tolkar det som ett tecken på min ständiga jakt efter trygghet...?

Återigen vet jag inte vad jag sysslar med.
Jag vet inte vad jag har gett mig in på.
Och fråga mig inte vart jag ser mig själv om fem, tio år...

för jag ser ingenting

Jag ser verkligen ingenting, inte ens nästan...

Det blev en kväll i Bagis med lilla mamma igår. Prat och gråt över en kopp te och kortspel. En natt i mitt gamla flickrum med den djupast sömnen på flera veckor.

söndag

Trött i benen efter en kaosdag på jobbet.
Kaffe, kaffe, kaffe.
Kö, kö, kö, kö.
Disk, disk.

... och telefonen är alldeles för tyst.