Återbesök

Jag antar att ni inte är kvar, ni som en gång läste varje ord jag skrev. Det är okej, livet går vidare och tiden räcker helt plötsligt inte till. Idag finns det så mycket som pockar på ens uppmärksamhet, överallt och hela tiden. Det var knappt att jag mindes detta ventilationshål till blogg, men när en krisar är det lätt att ta stigen tillbaka till då det hände sist bara för att försäkra sig över att det faktiskt kan gå över och då hamnade jag här.

Jag har samlat vuxenpoäng ett par år, och han som cyklar för fort sover fortfarande i min säng varje natt. En klippa att luta sig mot, en trygghet och en varm famn. En bästa vän, och så mycket mer. Så lika men ändå så olika, och varje dag upptäcker vi något nytt om varandra.

Jag har fortsatt att springa och rusa, på jobbet och i skogen. Det är svårt att ta det lugnt när det finns så mycket att göra och när det är så roligt. Att få se andra växa och få människor att må bra. Det är lätt att glömma bort sig själv när en alltid har annat att tänka på.

Prestera, leverera, kommunicera, strukturera, styra upp, hålla koll, vara glad, vara stark, vara snygg, handla, laga mat, städa.

Suck, nu tappade jag tråden... fortsättning följer en annan dag

Tystnaden talar

... lite för sig själv.

Det är bra när det är tyst här, då mår jag bra.
När man hinner bearbeta alla tankar lite pö om pö och inget hinner hamna på hög, då finns det inte mycket att säga eller mycket att skriva om.

Under hösten har saker börjat falla på plats.

Någonstans läste jag att det tar ett år och sju dagar innan man kommit över ett uppbrott helt och hållet.
I detta fall stämde det ganska exakt, och detta uppbrott var det mellan mig och mitt gamla jobb.
Mina mjölk- och kaffeluktande kläder, mina fingrar med självsprickor, mina galet roliga dagar bakom disken och framför espressomaskinen.

Hösten var också en prövning.
Det blev en del jobb, frustration och denna ständiga trötthet.
Många tidiga kvällar. Många ensamma kvällar.
När mörkret kommer krypande är det så enkelt att dra sig undan, gömma sig lite.
Men även många timmar i springskorna, på asfalt, mellan villor, i skogen, över stock och sten och i lerpölar.

Hösten blev till vinter, vargavinter med snö, snö och snö.
Julen var evighetslång och jag hann med både kvalitetstid med familjen, och ett skidäventyr norröver.
Det var tio år sen sist jag stod på en bräda, och trots två jobbiga och sura första dagar blev det en bra resa. Nu vill jag åka bräda varje år igen!

Jag har varit dålig på att skriva, fotografera, och läsa alldeles för länge nu.
Jag har varit desto bättre på att inte umgås med folk och bara låta tiden rinna ur mina händer.
Det är nog dags för att det blir ändring på det...

Jag ser fram emot våren!

ett år senare

Det löste sig tillslut
allt blev bra
vi hittade tillbaka till varandra.

Vi åkte till Berlin
du höll mig i hårt handen och visade vägen.
Luften var fuktig, kylig och full av fotbollsstora såpbubblor.

Du kom med frukost på sängen och sjöng för mig när jag fyllde år.
En bricka med te och tårtbitar och världens finaste presenter som fick mig att inse att du känner mig, att du listat ut vad det handlar om

Du sov över, packade en väska, packade upp och åkte inte hem igen.
Du cyklade över cykeln, hyrde ut din lägenhet och vips stod det två namn på dörren.

Jag bytte jobb, släppte allt som var tryggt och bekant och roligt men ack så energikrävande. Det gick inte en dag utan miljoner tankar på vad jag gett mig in på och om jag verkligen gjorde rätt.
Tankar om att allt löser sig med tiden, det blir bättre när jag fattat grejen och listat ut hur allt funkar och de där tankarna fortsätter snurra för det har inte blivit bättre, det går inte att fatta grejen för det finns ingen plan och folk är så bra på att skjuta bollen vidare och inte alls ha hand om mer än vad de verkligen ska ansvara för och det är bara att fråga någon annan och det finns ingen annan och så står man där själv.... och tänkte "gjorde jag verkligen rätt?"

Jag gav det ett halvår, och efter ett halvår hade förutsättningarna ändrats och det fanns stora planer och jag var en del av planen så nu ger jag det ett halvår igen.
Fram till jul.
Sen är det dags att ta ett beslut igen.

Det blev sommar, vissa säger att den aldrig kom, men den var där vi var, sommaren och solen.
Vi tog båten över till världens vackraste ö och vi promenerade bland gränder och rosor och jag visade dig husen jag bott i och bänken där jag fick min första kyss.
Vi drack kaffe och åt bullar, drack öl, lagade mat och kokade ägg till frukost. Vi hyrde cykel och cyklade backar upp och backar ner och jag hatar att cykla med dig för du cyklar så fort. Vi skrattar åt varje gång vi väl stannar, och sen hatar jag dig lika mycket igen när vi rullar vidare.

Vi tog tåget till Värmland, lånade sommarstugan och du fick träffa mormor. Räffsade stranden, tvättade fönster, badade, åt grillmiddag med mina föräldrar och du fick miljoner guldstjärnor och pluspoäng.

Nu regnar det, hösten är på väg.
Febern verkar äntligen ha släppt och du kommer snart komma hem dyngsur efter fotbollsmatchen utomhus. Då ska jag tappa upp ett bad och så ska vi bada och prata och jag ska tjata lite på att du ska städa badrummet för jag har minsann dammsugit idag jag, men egentligen spelar det inte så stor roll.
Allt som spelar roll är att det löste sig
det blev bra.

Du och jag
blev ett vi igen.

svala vindar

ljuva semester, varför tar du slut så fort?

det har varit fint, lugnt och skönt.

Mat i magen flera gånger om dagen, springturer och mycket vin med fina tjejer.

Annars har jag inte kommit långt.

Ett steg framåt, två steg tillbaka...

I kväll sveper svala vindar in genom balkongdörren. Hela dagen har jag känt mig otroligt ensam och jag skulle kunna göra mycket för att ha någon som sover med mig i natt. Någon som håller om mig hårt och nära hela natten.

... eller inte någon, bara du.

nästan lagad

Igår så tänkte jag:

"nej, jag orkar inte vara ledsen mer"

Jag har pratat med och lyssnat på råd och tips från folk i min närhet, och alla ska tycka och tänka så mycket att jag glömmer bort att lyssna på mig själv.

Ett litet sms kan förändra så mycket.

Efter en fika under ett parasoll på årets hittills varmaste dag så känns allt så mycket bättre.

Det är ju bra du och jag som förstår och kan komma fram till hur vi ska göra.

Det är bara du och jag som vet hur det känns och vad man slits mellan.

Det är bara du och jag som vet varför och hur vi hamnade där vi hamnade tillslut

Genast känns det så mycket bättre.

Det är okej att det är jobbigt, för det är det för oss båda...

Det är ännu mer okej att det faktiskt kändes bra att ses.

Att du fortfarande är du, även om relationen har förändrats.

Att vi fortfarande tycker om varandra och trivs ihop.

Att det går att ses och umgås ändå

Just nu är det allt som spelar någon roll

resten får bli som det blir

man får ta det som det kommer

Helt plötsligt så tror jag faktiskt på frasen "det kommer bli bra"

trasig

Helt plötsligt var jag halv

det fattas en del av mig

du fattas

Jag vet att det är det var oundvikligt

att det inte gick att fortsätta

att det redan var på väg och var omöjligt att laga

vi spretade åt olika håll och skulle trillat isär tillslut ändå

förmodligen på ett hårdare och elakare sätt

det var ett fint avslut

i en varm och mjuk säng

ett gemensamt beslut

ett vuxet och klokt beslut

men ändå önskade jag att natten inte behövde ta slut

när man ligger inslingrade i armar och ben och rör varje kroppsdel man kommer åt och kramar så hårt man kan och vet att så fort väckarklockan ringer så är förtrollningen bruten

då finns det inte längre något oss

inget vi

bara

du

och

jag

jag vet att det var det bästa beslut att ta

förmodligen vid en bra tidpunkt

och att det kommer leda till något bättre

just nu har jag dock väldigt svårt att se det

det gör för ont, så jävla ont

och medan tårarna rullar ner för kinderna viskar jag

jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte

spring för livet

... eller bara för att det är kul (!?)

Tro det eller ej, efter ett år av diverse små skruttiga springturer och joggingrundor har jag äntligen lyckats springa 5 km på strax över halvtimman.

Springa i ett svep, utan en paus eller att bryta för att gå några steg.

Det är stort!

(för mig)