Tystnaden talar

... lite för sig själv.

Det är bra när det är tyst här, då mår jag bra.
När man hinner bearbeta alla tankar lite pö om pö och inget hinner hamna på hög, då finns det inte mycket att säga eller mycket att skriva om.

Under hösten har saker börjat falla på plats.

Någonstans läste jag att det tar ett år och sju dagar innan man kommit över ett uppbrott helt och hållet.
I detta fall stämde det ganska exakt, och detta uppbrott var det mellan mig och mitt gamla jobb.
Mina mjölk- och kaffeluktande kläder, mina fingrar med självsprickor, mina galet roliga dagar bakom disken och framför espressomaskinen.

Hösten var också en prövning.
Det blev en del jobb, frustration och denna ständiga trötthet.
Många tidiga kvällar. Många ensamma kvällar.
När mörkret kommer krypande är det så enkelt att dra sig undan, gömma sig lite.
Men även många timmar i springskorna, på asfalt, mellan villor, i skogen, över stock och sten och i lerpölar.

Hösten blev till vinter, vargavinter med snö, snö och snö.
Julen var evighetslång och jag hann med både kvalitetstid med familjen, och ett skidäventyr norröver.
Det var tio år sen sist jag stod på en bräda, och trots två jobbiga och sura första dagar blev det en bra resa. Nu vill jag åka bräda varje år igen!

Jag har varit dålig på att skriva, fotografera, och läsa alldeles för länge nu.
Jag har varit desto bättre på att inte umgås med folk och bara låta tiden rinna ur mina händer.
Det är nog dags för att det blir ändring på det...

Jag ser fram emot våren!