vart tog tiden vägen?

Min kropp tycker tydligen att det är helt okej att vakna halv åtta den enda dagen jag kan sova till nio...

Det är nästan tio år sen vi slutade högstadiet nu.
Tio år sen jag reste ner till den där ön som gjorde mig hel,
bjöd mig på äventyr.
Tio år sen jag promenerade runt på gatorna vid Säve och pratade i min lila nokia 3210 med er där hemma. Pengarna tog slut så fort, och efter ett tag pratades vi knappt vid längre.
En del hälsade jag på när jag åkte hem, en del föll bort.
Det är ganska naturligt, sånt händer...

I helgen återsåg jag folk jag nästan inte sett på tio år,
det är en halv evighet.
Vissa springer jag på då och då på stan, i tunnelbanan, på krogen... för världen är inte så stor som man kan tro.
I helgen festade, dansade, och rökte jag med dåtidens allra bästa vän, och jag kände mig som 16 igen.
Vi som vuxit upp sida vid sida, men som nu lever helt olika liv.
Hon har sitt trygga radhusliv, ring på fingret och tre söta, små barn att åka hem till, även efter en nostalgisk utekväll.
Själv nöjde jag mig med att vakna i en lägenhet på söder, denna gång utan den där krypande känslan i kroppen och utan den där tryckande dagen-efter ångesten. Jag fick till och med frukost, och lämnade ett meddelande med en träkniv i smöret....

Allt är kanske inte så hopplöst ändå