osynlighetsklubben

Idag när jag vaknade var jag tillbaka i verkligheten igen.

Inga mer soliga nöjesdagar med rosa fluffiga moln och mjukglass. Det var som att få ett knytnävsslag i ansiktet och en spark i magen, som att man vaknade ur en veckas lång dröm och åter befann sig i den grå, regniga, trista vardagen.

Det slog mig idag att jag är utanför alla titlar, rubriker och klassifikationer. Jag är knappt student längre, inte har jag fått alla papper från csn att fylla i än, alltså är jag inte klassad som studerande. Jag har varken jobb eller är inskriven på arbetsförmedlingen, alltså är jag varken abetare eller arbetslös.
Just nu är jag ingenting, verkligen ingenting.
Lever i ett utanförskap utan någon som helst ekonomisk ersättning eller bidrag.

Har blivit en inoficiell medlem i osynlighetsklubben.