på väg

Om 17 dagar lämnar jag Stockholm för en liten håla nere i småland vid västervik.
Hela sommaren har jag sett fram emot att få komma iväg, få börja om på nytt och träffa nya människor, folk med samma intressen.
Men nu, när det snart är dags vill jag verkligen inte åka.
Jag börjar trivas så bra i Stockholm, jag har lärt mig att hitta någolunda bra, lärt känna härliga människor och fått vänner jag letat efter i flera år.
Denna ständiga längtan och saknad jag känt, efter något annat och något eget har börjat stilla sig. Jag har redan börjat hitta det jag letat efter, här, det har varit mitt framför näsan hela tiden. I den stad jag en gång växte upp i, men valde att lämna för möjligheten att få göra film. Nu gör jag samma sak igen, men den här gången gör det rikigt ont att flytta.

det känns som att jag lever i en kappsäck, ständigt på väg

Jag har drömt så mycket de senaste nätterna, om er jag saknar o längtar efter. Förut gjorde det för ont att tänka tillbaka på det som varit, så jag lät bli. Försökte glömma och förtränga. Men nu är det annorlunda. Jag ser tillbaka på det jag gått igenom med glädje, visst gör det lite ont förtfarande. Men det är en nostalgisk och kärleksfull smärta, något jag gått igenom förut. Något som då visade sig vara ett ytterligare steg i rätt riktning. Nu vet jag att allt kommer bli bra igen, och det ganska snart.

Och vem vet vad som komma skall? Gamleby, 3000 invånare, studenkorridor, 30 klasskamrater, TV-studier, dygnet runt möjligheter till utrustning och lokaler, vatten runt hörnet, 2 mil till västervik och 1,5timmar till Linköping. Möjligheten att få göra det man tycker om och lära sig ännu mer. Det kan ju bli hur kul som helst!

Gamleby, here I come!