hur gick det till?

Det är tre månader sen jag lämnade ett sommarvarmt Stockholm för den småländska landsbygden.
Det är 14 veckor sen jag satt på tåget mot Linköping och grät när jag för första gången hörde Lars Winnerbäck och Miss Li sjunga "om du lämnar mig nu"
Det är 98 dagar sen jag kom hit som en trasig, bitter och bortkastad liten själ med en alldeles för stor och tung resväska. (En grön en dessutom)

Ibland känns det som att jag kom hit igår...

Ibland känns det som att jag alltid har varit här.

Jag var så kall ibörjan, gömd under ett skal. Så rädd för att bli lämnad och sårad igen... och det höll i sig ganska länge.

Sen åkte vi till Danmark, och jag tror det var där något hände.

Det var kanske där allt lossnade, där skalet sprack...
Dagarna flöt på, fördomarna och de förutfattade meningarna visade sig, som tur är, vara helt fel.

Ibland är man ju så dum, men vad kan man göra?
Man är ju inte mer än mänsklig

Lycka är att bygga studio till klockan tre på natten en lördag

att dricka rödvin inne på rummet med trevligt sällskap

att baka till och med goda vänner

att få håret klippt inne i någons badrum
att få sällskap på kvällspromenaderna
att ha dans på rummet en sändningstorsdag
att inte vilja sova för man har så trevligt
att trycka tröjor åt eller med någon
att få och skriva små lappar till varandra
att åka på utfykt med folk man tycker så mycket om om

Listan kan göras så oändligt lång, och självklart handlar det minst lika mycket om vem och vilka man gör dessa saker med...

Hade jag inte hittat er hade jag gått under