Jag undrar om det har att göra med att jag inte varit ensam på så många jular. Att man automatiskt letar efter någon att hålla i handen. Och när man inte hittar nån så börjar man längta och sakna, och alla bortglömda tankar och känslor var visst inte så nergrävda som man trodde...
Det blir en slags nostalgisk längtan.
Hur kommer det sig att man kan känna sig så avtrubbad och avslagen efter en så lång tid av värme och lycka?
Det vände så drastiskt. En dag var det bara så svårt att ta sig upp ur sängen, och så lätt att gå och lägga sig tidigt...
Jag promenerar helst själv och undviker nyfikna blickar på morgonen. Jag tycker inte om när det blir såhär, det värsta är att det syns så tydigt på mig... och jag vet om det.
Men oroa er inte.
Imorgon ska vi iväg och filma och stillbildskameran ska med också, så glädjen kanske väcks till liv igen.
Ymnigt snöfall på en gård mitt i skogen. Små, lena kaniner och en lurvig hund. Lycka i ögonen, och snöstjärnor i håret.
Det blir snart bra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar