Varma dagar under filt med frossa. Tusen papperstussar på golvet. Ansträngande att gå ner för trappan till köket för att koka te. Tillbaka upp och krypa ner under filten.
Idag, rastlösa ben och trappan känns inte längre som mount everest.
Efter två veckor av ständigt cyklande, promenerande, fikande räcker det med tre dagar i sängen för att kroppen ska bli rastlös.
Jag tror jag har sovit bort det mesta nu, febern är över. Det gäller att ta lugna tag, men imorn måste jag bara ut ur huset. En liten promenad, en liten sväng till stan. Promenera, spatsera, se folk och få bort myrorna ur benen. Rädd för ett bakslag bara, det vill jag inte. Jag orkar inte vara sjuk, det tär på psyket. Min frihet ligger i att ta mig vart jag vill när jag känner för det. Bara sticka iväg... Det går inte med täppt näsa, huvudvärk och feber.
Sömnlösa nätter med pocketböcker i sängen.
Dannyboy och kärleken.
Det slog mig, att det är historien om dig, och mig, men var för sig.
Vissa människors vägar möts när de behöver varandra helt enkelt.
Två glas rödvin och träpärlor vid köksbordet med mamma. Inatt borde jag kunna somna på en gång. Sista vilan för att få bort resterna av det onda, sjuka. Sen borde jag vara på benen igen, vill vara på benen igen, måste vara på benen igen
I helgen kommer besök från förr.
Märkligt.
Och ingen från nuet finns här att prata om det med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar