100

såg nyss att detta är mitt hundrade inlägg, men det var inte det jag skulle fokusera mig på denna gång.

Ibland känns det som att man bara är där för att andra ska kunna ta cred för det man slitit med, samt slänga åt en bilnycklar och be en parkera om. Eller slänga om de ord man säger och sen idiotförklara en för något man inte ens sagt. Eller sucka när man ber om hjälp eller förklara sönder något när man inte förstår allt på en gång.
Ibland kommer en ljusglimt då man får en klapp på axeln och ett värmande ord. Tyvärr sker det första oftare än det sistnämnda. Hittills kan jag räkna de gånger det hänt på en hand, det andra har jag inte händer nog för att räkna.
Måste man vara kall, elak och ego för att överleva denna branch? För i sånna fall har jag hamnat så fel...
När man står ute i kylan och bara känner sig ivägen vill man ju bara hem och gömma sig under täcket. Det är väl inte konstigt om jag inte har så stor koll på allt, jag är ju där för att lära mig. Så lär mig, visa mig hur man ska göra istället för att skrämma mig och få mig att krympa.
Hade det inte varit för en betald kväll med kaffe, latte, kakor och mackor hade jag nog gått hem med tårar i ögonen, en klump i magen och en ovilja att komma tillbaka.