separationsångest

Sista besöket i Haparanda på ett tag, mest troligt det sista någonsin.

Dagarna har bjudit på solsken, värme och närhet. Idag när jag sitter ensam i ett äckligt varmt radhus förstår jag inte varför jag åkte hem... Separationsångesten börjar krypa sig på och jag gör allt jag kan för att springa ifrån den, men inatt kommer den nog komma ifatt. Som tur är fick jag äntligen med mig min kudde ner, så jag kommer kunna torka mina tårar mot något mjukt i alla fall.

Annars längtar jag mest.