Gamleby

Så packade jag väskan än en gång och gav mig av...

Nu sitter jag i skogen, ute på landet nära en av östersjöns vikar och undrar hur i hela friden jag kom hit. I ena sekunden var jag i sthlm o drack mängder med vin på kvällarna och åt chips och äpplen på dagarna. Nu sitter jag här och går i skolan på dagarna och lagar ordentlig mat på kvällarna, jag fattar inte hur det gick till...

Ute börjar kvällarna bli kyliga, och det är blött i gräset utav nattfrosten när jag går upp. Hösten börjar smyga sig på... det kommer bli en ensam höst. En mörk och dyster höst...
Den första hösten på 5 år som jag inte har någon att kura ihop mig med under en filt och mysa med när vindarna viner utanför fönstret.
Den första hösten på 5 år som jag inte är kär...

Det känns riktigt underligt.

Annars ha skolan börjat dra igång lite mer nu. Folket i klassen är roliga, snälla, hysteriska, jobbiga, och vissa har jag fortfarande inte listat ut. Det känns lite läskigt att veta att de 31 personerna är de jag kommer umgås med i ett års tid nu, de och bara de... mer eller mindre. Isolerad på en öde ö, nästintill...

Nästa helg ska jag åka upp till sthlm. Behöver lite miljöombyte och träffa alla de där som det gjorde så ont att lämna...

Jag är så jobbig... så nostalgisk och har så svårt att gå vidare. Trots att tiden i Haparanda var så deprimerande och kaosartad längtar jag tillbaka så det gör ont...

Märkligt att det känns mörkare och dystrare i smålands vackra skogar än uppe i den becksvarta kalla norrländska vildmarken.