Denna ständig fråga om man hittat rätt... o jag vet fortfarande inte.
Dessa dagar har varit de roligaste på länge. Jag får bygga scenografi, såga, måla, klippa och klistra. Jag älskar varje sekund utav det.. eller, ja nästan i alla fall.
Istället för en koncentrerad jättekärlek går jag runt och är kollektivt klasskär. Min tvivel och besvikelse har gått över och förvanlats till förundran och förhoppningar. Vi är så olika, men ändå så lika... och det var länge sen jag kände mig så nära så många på en och samma gång.
För första gången på länge mår jag bra.
Idag har jag varit i skolan från 9-23... och jag ska dit vid 8 imornbitti igen. Jag borde sova på en gång, men jag kände att jag behövde varva ner lite och sätta mina känslor på pränt.
Som det känns nu skulle jag kunna bo i skolan, vilket jag lär göra de kommande tre dagarna, men det gör ingenting för det jag gör nu är så himla roligt.
Man får hoppas att det kommer se lika bra ut som det är tänkt sen bara, annars är det ju lite illa...
Jag saknar er!
Er uppe i de nordligare delarna av sverige, er i storstaden, er i Malmö, dig i Bryssel...
Och alla er andra som hamnat på villovägar.
Jag saknar er, tänker på er och längtar efter er.
Det är frost på marken, men varmt i hjärtat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar