En känsla man trodde man tappat. Jag strålar igen. Allt som behövdes var ett nytt ansikte, ett leende och ett hus på landet. Kameran var med, katter på bordet och en len kind mot handen. Ett lugn, någon som pratar, någon som lyssnar, någon som vill lyssna. Lyckan i att få berätta, att någon vill berätta.
Nya människor, flyktiga möten och långvariga bekantskaper.
2 kommentarer:
Vad härligt att du är sådär Linnea-glad igen OCH att man kan kommentera dina inlägg! :)
Intressant att se hur snabbt det kan gå att ändra sig. I alla fall för mig. Glad igår men mest irriterad och förmågan att "inte vilja göra något dag". Men imorgon ska vi båda filma, kanske det som krävs för att jag ska bli pigg igen...
Skicka en kommentar