likgiltig

Jag är fan en sorglig människa.
trasig
i jakt på det som inte går att få av folk man inte känner.
ändå söker jag
söker och försöker
patetiskt

Men han med de fina ögonen och de sträva kinderna var något mer
där fanns det nåt
en känsla, en samhörighet
men det fumlade jag säkert bort
dum som jag är

patetisk, desperat och sorglig i andras ögon
jag kan inte göra annat än att hålla med

nu har det gått så långt att likgiltigheten börjar ta över
jag minns att du hatade den, att du såg den så tydligt i mina ögon och att den gjorde dig rädd
men vet du vad
den skrämmer mig med, nåt så oerhört

jag är en känslomänniska
ibland är det allt jag har
ibland är det allt jag lever på
och när det gått så långt att till och med känslorna försvinner,
då är det illa

jag håller på att gå vilse
och jag vet inte vad jag ska göra för att hitta tillbaka