eller slowmotionknappen.
Hela världen rör sig sakta, jag lika så.
Trots det är jag överkänslig mot allt. Minsta lilla skakning på tunnelbanan blir till en jordbävning. Minsta lilla pust av parfym blir till ett stinkande moln. Varenda viskning bli stark som ett gallskrik, och gallskriken blir högre än vad decibellskalan tillåter.Nätterna är oroliga och fulla av drömmar.
Återigen spelar Visby stor roll, och människor som inte hör hemma där. Jag har vandrat runt i en lägenhet som inte längre finns, med baluba-folk, jag har promenerat backarna ner med gamleby-vänner.
Jag tolkar det som ett tecken på min ständiga jakt efter trygghet...?
Återigen vet jag inte vad jag sysslar med.
Jag vet inte vad jag har gett mig in på.
Och fråga mig inte vart jag ser mig själv om fem, tio år...
för jag ser ingenting
Jag ser verkligen ingenting, inte ens nästan...Det blev en kväll i Bagis med lilla mamma igår. Prat och gråt över en kopp te och kortspel. En natt i mitt gamla flickrum med den djupast sömnen på flera veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar