bergochdalbana

på riktigt....
...jag fattar inte vad det är som händer, nånstans.

I flera dagar har jag varit helt borta.
Världen har varit grå, och hela mitt inre har bara varit ett svart hål. Vaknat med tårar i ögonen och en svidande känsla i magen. I flera dygn satt jag bara inne under min filt, trött så trött och helt oförmögen att gå ut, ville inte ens gå ut, ville inte prata eller träffa nån. Så matt, trött och nedstämd har jag aldrig varit förut, och det läskiga var att jag inte ens kunde se ett möjligt slut för det.
Igår trotsade jag detta, och trots hjärtklappning när jag låste dörren åkte jag in till söder och fikade och promenerade. Dagboksskrivande och kaffe, promenad och teinköp. De var en lättnad att få komma hem igen på eftermiddan, och jag kröp återigen ner under min filt.
Men sen framåt kvällen hände nåt... Helt plötsligt var det som att jag vaknade till liv igen, och att gå till jobbet morgonen efter kändes inte längre helt hopplöst. Skrivna konversationer, ännu ett bevis på att världen är liten, och en kopp vårdrömmar.

Idag har jag fått träffa nån som kan, som vet. Så ett telefonsamtal väntar och ytterligare läkarbesök, och det känns bra. Idag är jag helt matt i kroppen och huvudet, som om jag gråtit i flera dygn, eller sprungit ett maratonlopp utan ett enda vätskestopp.
Men framförallt känner jag mig glad igen. Jag har redan både hunnit gråta, skratta och prata idag... och jag vill skratta och prata mer.

jag fattar inte alls vad som hände...

men fan va skönt det är att känna sig som människa igen