blå måndag

När blev jag så rädd, när blev jag så feg?
När tusan tappade jag bort det som fick mig att flytta hit? Tanken var ju inspiration dygnet runt. Vakna nätter på skolan, pysslande, skapande, med människor att skapa med, inspireras av. Skapa, skapa, skapa, dag som natt.
Det gick hyffsat ett tag. Byggades, målandes, bakandes... men vart tog det vägen? När tusan fösvann själva lusten, och vart tog den vägen?
Nu är jag mest livrädd, prat om sladdar, koppling, redigering, elektronik, ljud, bilkörning. Överallt detta prat om saker jag känner att jag inte kan. Känslan av att inte kunna det ens om man anstränger sig har blivit så pass stor att jag knappt vågar försöka längre, eller så illa är det inte riktigt... inte än.
Och de dagarna tre jag såg fram emot mest av allt på länge blev bara ett ludd, en suck, en synvilla. Det fanns ingen glädje, trots limpistoler, färg, mjuka blyertzpennor och modellbygge.

Jag fattar ingenting längre. Jag har tappat bort mig så, jag minns inte varför jag kom hit.
Människor, jag vill jobba med människor. Människor faschinerar mig, människor och möten. Möten, flyktiga, kaosartade, ärliga. Men i skolan pratar vi bara om koppling, sladdar, elektronik.. Där handlar allt om bokstavskombinationer, kc, bb, bm, xlr, bnc, Ska jag boka in en tid i redigeringen ska jag skriva mig som lwa i datorn...
jag vill inte vara en bokstavskombination!

Är denna känsla här för att stanna, eller är det bara en blå måndag i en grå stad?