söndagsfunderingar

Det är märkligt, för i fredags var det skriva jag skulle göra... men det hela slutade med att jag läste istället. Och det jag läste gjorde mig så nere att jag tappade lusten till att skriva.
För vissa hade det motsatt effekt, och de tomma sidorna jag besöker så ofta var nu återigen fulla av texter och tankar.
Det är märkligt, att ibland är allt som behövs någon som tar det första steget, öppnar munnen och säger det alla går runt och tänker på. Sen bara flyter det på, mer eller mindre ialla fall... om man får hoppas lite.
Vi är nog inte så trasiga och ensamma som vi tror.

Göteborg var käslomässigt kaos med för mycket alkohol, för lite sömn och bra film. En enda röra i en främmande stad med människor man tycker om, och människor man inte förstår sig på. Panikflykt ut på andra långgatan och ett besök på jazzkrog. Blåst, kyla och ösregn. Ensam promenad hem på natten och en känsla av lättnad i bussen på vägen tillbaka.

I veckan har vi byggt modeller och lyssnat på opera. Tre dagar av kreativititet, men trots det en besvikelse, en fundering om vad tanken bakom det hela var. Ett stort frågetecken, en suck.
En födelsedagsfest med middag, vin, tårta, dans, dans, dans... Huset var fullt av nya ansikten, och skrattligan känndes inte längre som ett minne blott.

Och nu, en varm känsla, ett lugn, en trygghet. För en gångs skull känns marken stabil, den har slutat skaka och sprickorna är inte längre lika långa, lika breda eller lika djupa.