nollvecka

Så var det måndag igen.. det är alltid måndag, varför är det alltid måndag? Varför är de dagarna de värsta?
Glädjen kvällen innan att få komma tillbaka, och ångesten på eftermiddan när man inser att man är precis så liten som man fasade över att man kanske var.
Jag hatar måndagar.
Folk fann sig tillrätta i sina roller så fort, och jag är fortfarande mest livrädd. Skräckblandad förtjusning, med lyckorus ena sekunden och darrande ben i nästa.
Så påtagligt liten och ensam idag.
Glöm inte bort att kliva ur era roller ibland bara. Det räcker inte med en överordnads klapp på axlen. Jag behöver mänsklig närhet, pratstunder och kramar också, snälla glöm inte bort det.
Så påtagligt liten och ensam idag.
Jag hatar måndagar.