rosor och ruiner

Murgrönan har börjat slita i mitt hjärta igen.
Det sker ibland, lite då och då. Oftast på våren eller på höstkanten.
Jag vill verkligen ner, få känna doften av havet, vandra kullerstensklädda gator upp och ner. Promenera i vinden längs med strandpromenaden, ta kärleksstigen bort mot snäck.

Förra sommaren när jag var nere var jag inte redo. Själen var trasig och orolig, det fanns för många tänk om kvar i mina tankar.
Nu känner jag mig lugnare.
Står med båda fötterna på jorden, och jag tror jag är redo.
Snart kommer kaoset, och innan dess hinner jag nog inte ner.
Men sen...
En krispig glödande hösthelg kanske jag tar båten ner. Packar ner mössa och regnjacka i fall att, och sen vandrar längs med söderväg och plockar nerfallna kastanjer.

Men innan dess ska jag flytta än en gång.

Packa upp mina flyttkartonger och se sakerna jag inte har sett sen du och jag slutade vara ett vi, ett oss.
Skala av tidningspappret från muggarna som stod i en vitmålad lägenhet. Packa upp allt som hörde hemma på hyllorna i köksskåpet över diskbänken med kranen som droppade. Ställa upp ölglasen jag lagt beslag på under tidiga morgonpromenader innan staden vaknat på en ny hylla, i ett nytt hem. Packa upp de gula tallrikarna vi åt vår första julmiddag ihop på. Ställa in vinglasen du köpte till mig i ett annat skåp.

Se allt det som fanns i ett annat hem, mitt första egna hem, för första gången sen jag lämnade ön.
Det har snart gått två år sen dess, och trots att jag är hel nu kommer det göra lite ont.
Du känner mig, och vi vet båda två att jag kommer sitta där på golvet och både gråta och skratta om vart annat. Minnas sånt jag trodde jag hade glömt... och sakna det som en gång var...

Även om jag kommer bo helt själv den här gången, kommer det finnas så mycket utav dig där.
Eller så kanske det blir så att saker faller bättre på sin plats här. Att muggarna blir snyggare i ett minikök, att frukskålen ser bättre ut i stockholmsljus, att kuddarna är mjukare i en annan soffa.
Att grejerna bara har väntat på att inta sin rätta plats.
Jag vet inte... vi får se.
Men känslomässigt kommer det vara, och jag vill nog helt vara ensam. Det kan nog te sig lite konstigt för andras ögon om jag sitter och kramar om en ljusblå muminmugg med snusmumriken på
och gråter.