systrar

Jag trodde tjejer höll ihop.
Jag trodde tjejer värnade om varandra.
Men icke.

Vad får två 16-åriga tjejer att hoppa på en tredje tjej klockan fyra natten mellan lördag och söndag? Tjejer som inte ens ska vara vakna då, allt mindre utomhus.
Mobiltelefonen i handen, ett samtal med en röst jag saknar, väskans axelband dansades sönder tidigare under kvällen och har nu spännts fast på pakethållaren.
Skogsdungen mellan t-banan och radhuset. 100 meter skog.
Jag cyklar alltid hem från t-banan, jag pratar aldrig i telefon. Upp på cykeln och fort hem, men inte igår... inte igår. Ett samtal jag inte kunde låta bli att ringa.

Ett ovaksamt ögonblick.

Nån annans händer på min cykel, frågandes efter cigg, ett fast grepp om pakethållaren, jag stannar upp, händer sökandes efter min väska. Snabba rörelser, rycker åt sig väskan, den andra springer, bollandes med väskan mellan sig. Ilska, adrenalin, frustration och ännu mer ilska. Springer ikapp, får tag på väskan. Håller hårt, hårt, hårt. Allt jag äger finns i den väskan, obetydelsefullt för dem, men allt för mig.

Elaka ögon och hånleenden.

Plötsligt liggandes på marken, en lerig gräsplätt, telefonen hårt i ena handen, väskan hårt i den andra. En sko i ansiktet, oförmåga att röra sig, elaka händer som sliter och drar. Drar i väskan, drar i armen, drar i handen med telefonen. Fuktigt, lerigt, kallt gräs. Gryningen är nära, paniken lika så och jag skriker. Skriker allt lungorna förmår sig för, skriker av rädsla, av ilska.
De släpper, springer, jag lika så. Upp på cykeln, hem, fort, fort, fort.
Timmar av darrande händer, rödgråtna ögon och tröst från rösten som andas trygghet.

Jag trodde tjejer höll ihop.
Jag trodde tjejer värnade om varandra.
Va fel jag hade.