hemlängtan

Det är märkligt att man behöver åka bort för att hitta hem.

Besöket i huset vid vänerns strand gav mig precis det jag behövde. Det gav mig tid att andas, tid att koppla av. Det gav mig tid att släppa allt och alla och få distans till det som varit. Det fick mig att inse att saker aldrig kommer bli som förut, och det fick mig att förstå att det inte bara är av ondo. Att man behöver släppa vissa saker för att kunna påbörja något nytt.

Det har varit en tyst visit.
Jag har tänkt mycket och pratat desto mindre.
Visst har det varit ensam och ensligt vissa dagar, med det har varit en välbehövlig ensamhet. En självvald ensamhet.
Pocketböckerna har hållt mig sällskap kyliga dagar. Vänervattnet har svalkat mig varma dagar. Cykelturer har dämpat rastlösheten och sommarpratare på P3 har fått mig att både skratta och gråta. Små sms har gett mig bevis på att ni finns där och att ni kommer fortsätta finnas där.

Jag har tänkt på er alla väldigt mycket. Gått igenom alla dessa saker vi varit med om sen jag lärde känna er.
Jag har tänkt mycket på dig, mer än vad jag gjort på länge. Mer än jag nånsin gjort sen du och jag slutade vara ett vi, ett oss.
Det är nog luften, vattnet och vinden som fått mig till det. Vågskvalp och vindbyar minner mig om en tid, en plats, ett oss, ett vi.

Det har nog hela tiden handlat om att jag känt mig hemlös.
Att jag saknat den där tryggheten. Jag har varken haft den i en plats eller i en person. Men nu har jag hittat den igen.
Besöket i stugan med de vita knutarna har gjort sitt. Nu är det snart dags för mig att återvända till asfalt och avgaser. Jag hoppas jag kan hålla kvar det lugn och den känslan av trygghet jag hittat här.

Allt gammalt är som bortblåst. Det är nu äventyret börjar.