Jag packade min väska och tog färjan över till visby för att läka mina sår...
Den känslan höll inte i sig länge... jag vandrade samma gator som jag gjorde då, när ringen satt på fingret och katten väntade i lägenheten.
Men när mörkret föll och det var dags att gå hem hade jag inget hem att gå hem till, ingen liten lägenhet med djupa fönster att sitta i, ingen katt att mata, ingen att krypa ner hos, ingenting...
Då kom ångesten, den vällde över mig som ett plötsligt sommarregn.. Jag trodde det skulle gå att sova bort, men dagen efter var det bara värre och tårarna slutade inte rinna.
Obeskrivligt och ensamt... så konstigt, märkligt.
Det livet jag hade då finns inte längre, och för stunden har jag inget nytt heller. Jag har ingen fast punkt på något sätt, och det skrämmer mig nåt så oerhört. Vart jag än vänder mig, där jag tror att allt ska bli bra, slutar det med att allt känns så fel.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
(du var min fasta punkt, och jag trodde jag var din)
Visbybesöket rörde bara till allt ytterligare. Förhoppningsvis bir det bättre nu när jag är i sthlm igen. Återigen är det bara att vänta, jag har ingen fast punkt just nu, men jag vet iallafall vart jag ska ta vägen i höst.
Det är alltid en början... och idag skiner solen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar