morgontankar

Jag tillhör den där brokiga skalan människor som sprätter när de går.
Du vet, de där som konstant har prickar på baksidan av vaderna. Speciellt när det är lite blött ute, regnigt och lerigt. Då kan prickarna nå ända upp till knävecken.
Man sprätter liksom med hälarna, går väldigt snärtigt.

Värst är det på hösten, då det är som blötast, och på vintern, då det är grus över allt.
Förutom att man får prickiga och fläckiga ben är det lite besvärligt när jag har strumpbyxor på mig. Strumpbyxor och stövlar med vida skaft. Då sprätter jag upp gruskornen på benen, och sen trillar de ner i skorna.
Jag kan behöva tömma skorna var femte minut ibland, beroende på vart jag går. Det är lite besvärigt när jag är ute och promenerar en lång sträcka. Hur jag än gör letar sig gruskornen in i skorna igen.
Men jag är van att gå med grus i skorna.
Även om det skaver och irriterar så väljer jag att ha strumpbyxor och skor med vida skaft.

Undra vad det säger om mig som människa?