treo är min bäste vän

Helt plötsligt är det slut.

vi kämpade gärnet, och sen, med en smäll, var det över.

Vin- och arbetsrelaterad baksmälla varade i dagar...

brustabletter och kaffe höll mig på fötter, men varför?

Trött så trött, men jag kan inte tillåta mig själv att sova, att vila.
Vissa mornar är ögonlocken tunga som bly, ändå ställer jag klockan och kämpar mig upp.

För att göra vad?

Vänta ut tiden tills man får gå och lägga sig igen...

Ute är det grått, så grått... i själen lika så.
En ständig dimma hägrar över mitt sinne.

Telefonen är alldeles för tyst, inkorgen alldeles för tom.

Jag kämpar för att behålla er, ser ni inte det?
Är det bortkastad tid och energi?
Gör ni det bara för att vara snälla?
I brist på annat?

Snart orkar jag inte anstränga mig mer...