självcensur

Jag vill sätta bokstäver på papper,
forma tankar till ord, få det ur mig.
Allt det som betyder mest just nu, allt det som känns mest just.
Det som om en vecka eller en dag inte kommer betyda nånting, men som just nu betyder allt.
Det som förvirrar mig nåt så otroligt.
Det som skaver under huden, kliar, kryper.

Men det är lätt att det misstolkas eller framförallt överanalyseras.

Eller så får nån syn på det som inte har något här att göra.

Då är det lättast att låta bli, inte säga nåt, låtsas som ingenting och bete sig som vanligt.
Bara vänta på att det ska gå över, att det inte ska betyda nåt längre.
För så blir det tillslut, tro mig, jag vet... jag börjar bli van.

Jag hatar att censurera mig själv.
Ännu mer hatar jag att känna mig som en reservplan,
en "i brist på annat".

Det är allt just nu, men ett ingenting sen.