Cykleltur och Ronnie Sandahl

Fem minuter hann de vara hemma, sen kröp det och kliade över allt.

Jag flydde fältet dagen efter, tog min älskade cykel och trots värkande ben och ömma muskler lyckades jag ta mig in till stan.

Fika på Waynes med en av gtv-favoriterna som nu mer befinner sig i huvudstaden. Det blir nog en rolig höst. Mycket planer, men ack så lite tid vi kommer ha.

Man måste var Plus-prenumerant på aftonbladet.se för att läsa Ronnie Sandahls krönikor nu mer. Vilket är synd. Han är en favorit, och de sena nätterna jag dansade fram på götgatan hoppades jag på att springa på honom. Råka dansa rak in i hans armar och sen skulle det vara han och jag, för alltid.
Jag mailade honom och sa att jag saknade honom, och att det är synd att man måste betala för att läsa det han skriver. Betala för ett möte, för att få känna det han känner.

Han svarade på detta viset:

"...jag kan samtidigt förstå att Aftonbladet - som ju betalar min lön - inte vill ge bort texten gratis. Böcker, skivor, filmer kostar ju också pengar. Precis som tidningar."

Ronnie, jag som trodde vi var som gjorda för varandra...
oj va fel jag hade.

Sitt du där i din lägenhet på söder med din lattemugg i handen och skriv texter om den förvirrade unge mannen från småstaden.
Det är ändå bara påhitt numera, även du har fastnat i det kapitalistiska storstadstänkandet.
Ronnie, om du ser mig dansa ner på götgatan en ljummen sommarnatt, gå då åt sidan, låt mig dansa förbi och in i nån annans armar istället.

Någon som låter mig läsa det han skriver och känna det han känner, helt gratis.