Jag har suttit och skrivit, suddat ut och skrivit nytt i snart en timme.
Försökt få ord på mina känslor, få ner mina tankar på papper, men det går inte.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket den här tiden betytt för mig. Tiden, platsen och framför allt människorna.
Det finns vissa speciella, och ni vet vilka ni är.
Ni har betytt allt.
Ni betyder fortfarande allt, glöm inte det.
Det är inte ofta jag inte får fram ord, inte vet vad jag ska säga eller skriva. Ofta brukar jag prata sönder saker, men inte nu.
Jag kan inte säga nåt annat än tack.
Tack för att ni släppte in mig i era liv, och tack för att ni fick mig att släppa in er.
Elevhemmet är snart öde.
Mitt rum är kaos.
Själen lika så.
Det gör ont, så ont,
men jag älskar att säga frasen:
"Vi ses i Stockholm"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar